Naturvetenskapens landvinningar har fått den socialistiska tidskriften Arena att i nya numret (1/2010) proklamera ”Individens upplösning”, i flera artiklar på temat.

”Det finns inga individer”, konstaterar sociologen Karl Palmås, ty en sådan vore ”inget mer än en godtyckligt vald figur som klippts ut ur ett sammanhang”. Utsagan baseras på en rad tänkare som menar att ”det enda som finns är ett myller av sinnen”, och ”det finns ingen skillnad mellan det som händer innanför och utanför människans kranium”.

Istället lanseras bilden av ”slemsvamp”, ”som exempel på hur en ny, mer eller mindre autonom organism kan uppstå ur ett myller av mindre organismer”. Vilket ”leder oss mot en ny, mer hoppfull syn på hur en annan ekonomisk ordning kan uppstå”.

Tanken lockar. Här undanröjs ju i ett slag behoven av såväl individualiserad föräldraförsäkring som identitetspolitik.

På empirisk grund måste jag (eller heter det vi?) dock tvivla. Inte minst sektvänstern har ju alltid fortplantats genom delning, trots ständiga predikningar om ohämmat sammangående.

Det är dock inte bara individen som behöver upplösas för att uppnå ”en annan ekonomisk ordning”. Genusforskaren Cecilia Åsberg konstaterar att hon ”delar upp till sjuttio procent gener med en limpa bröd”, och att en gränsdragning vore ”vetenskapsretoriskt och religiöst sanktionerad suprematism”, varför hon drar slutsatsen att ”vi har aldrig varit människor”.

Åsberg säger sig vilja utreda ”problemet med humanism”, en form av ”kulturimperialism”, och framhäver sitt forskningsfält som en väg bort från ”humanistiska likhetssträvanden”. Hon är naturligtvis inte den första att uttrycka den tanken i en socialistisk tidskrift, även om hon formulerar sig något mer frankt än föregångarna.

Som läsare undrar man dock snarare vad problemet är inom humanioran.