Under årets Folk- och försvarskonferens fick före detta försvarsminister Tolgfors frågan om inte ett svensk Natomedlemskaps för- och nackdelar borde utredas.

Svaret blev ett konsekvent nej. Ingen behövde ta reda på någonting om saken, allt var utmärkt som det var. I ett land som har svart bälte i utredningar så skulle just denna fråga inte diskuteras.

Man kan undra vad denna ovilja att utreda saken beror på, för det borde ligga i allas intresse att få veta alla fakta. En utredning skulle också driva fram en klargörande debatt med argument om både för- och nackdelar.

Dessutom står det klart och tydligt i Moderaternas utrikespolitiska program att man ska verka för ett Natomedlemskap. Ändå framstod Tolgfors som en Jedi-riddare som ägnar sig åt tankekontroll. ”This is not the droid you’re looking for.”

Det hela blir ännu märkligare med tanke på att Sverige deltar i Natos övningar och insatser och gör sitt absolut yttersta att vara bäst i klassen när det att bistå organisationen. Eftersom Sverige inte är medlem saknar vi dock beslutsrätt och därmed riktigt inflytande.

Det är obegripligt att moder Svea ska tvingas agera som en ivrig älskarinna och inte i stället ingår ett formellt äktenskap.

Det är trots allt inte ondskans högborg det handlar om utan en försvars- och säkerhetspolitisk allians. Nästan 75 procent av EU-länderna med 95 procent av befolkningen är medlemmar, och besluten dikteras inte av USA utan fattas i konsensus av alla medlemsstater.

Sverige har skrivit under EU:s solidaritetsförklaring, där vi förbinder oss att hjälpa våra grannar vid anfall eller andra katastrofer, vilket är vad Nato ber om. Då går det inte klamra sig fast vid någon nostalgisk idé om alliansfrihet.

Det förutsätter nämligen att man själv kan försvara sitt land. Men av den Försvarsmakt som på 1980-talet bestod av 600000 soldater så kommer bara 50000 man finnas kvar 2018. I bästa fall. Det duger inte ens till att försvara Island.

Försvaret har skurits ned till en tummetott och ekonomin är så dålig att ÖB hotar att lägga ner Marinen. Värnplikten är nedlagd, ett politiskt beslut som Försvarsmakten i all hast tvingades hasta fram innan förra valet. Denna brådska innebär att man nu brottas med problem bland annat med löner och personalförsörjning.

Det är en röra och den har genomförts utan någon större debatt. Faktum är att det mesta inom försvars- och säkerhetspolitiken sällan debatteras utåt innan det genomförs.

Så Natomotståndarna har kanske en poäng i att vi håller på att smygas in i organisationen. För om Försvarsmakten blir tillräckligt rumphuggen kan väljarna ställas inför fullbordat faktum: Vi måste gå med i Nato för det finns inget annat alternativ att försvara oss om något skulle ske. Och då kan beslutet tas utan någon som helst politisk risk.

Fast frågan borde egentligen inte vara om vi ska gå med i Nato, utan om de vill ha oss. För snart finns det inte mycket kvar som Sverige kan erbjuda, förutom tomma ord, hyckleri och några uppgraderade Jas-plan.