Ebba Busch gjorde ett strålande personval i höstas. Bland väljarna som röstade kristdemokratiskt till Uppsala kommun markerade hela 23,5 procent hennes namn. Hon fick nästan lika många personkryss som Socialdemokraternas förstanamn trots att S blev mer än fyra gånger så stort som KD.

Nu är Busch kommunalråd med ansvar för äldreomsorg och flyktingmottagande. Hon har däremot avböjt omval som vice ordförande i KDU, men uppdraget varar fram till sommaren och hon lär hålla fortsatt hög profil i debatten. Nyligen skrev hon i Aftonbladet att hennes parti måste visa mer jävlar anamma om inte Alliansen ska bli Kristdemokraternas grav.

Vi ses i Uppsalas kommunhus ett stenkast från järnvägsstationen. Vi ratar dock sammanträdesrummet ”Birgitta Dahl” och slår oss istället ned vid det runda besöksbordet på Buschs tjänsterum. Jag undrar över personvalsresultatet.

Varför fick du så många kryss?

Det har nog med min tydlighet och mitt självförtroende att göra. Jag tror verkligen att politiken jag står för är relevant och kan göra skillnad. Det är väldigt viktigt att man företräder något självständigt och eget. Borgerliga politiker har brukat definiera sig i förhållande till socialdemokratin, men vi behöver lägga fram ett eget alternativ. I valen 2006 och 2010 accepterade Alliansen många socialdemokratiska problemformuleringar. Det kan ha varit nödvändigt för maktskiftet, men jag tycker att vi ska ha högre ambitioner än så.

Vilka problemformuleringar tänker du på?

Ta äldreomsorgen, till exempel. Utgångspunkten är fortfarande att allt ansvar ska vara offentligt, även om vi har öppnat för vissa valmöjligheter. Men om vi inte kan gå utanför den ramen finns inte mycket förändringsarbete kvar att göra.

Vi behöver diskutera hur långt det offentligas ansvar bör sträcka sig. När vi talar om biståndsbedömda promenader och att kommunen ska erbjuda hemlagad mat, var hamnar vi då? Ska det bli hemtjänstens ansvar att vara familj? Kan det fungera? Och vad händer i så fall den dag vi måste prioritera hårdare och resurserna inte räcker? Jag är rädd att fler människor kommer att fara illa.

Ensidigheten blir ett samhällsproblem?

Vi hoppas att ett allt större offentligt ansvar för barn och äldre ska göra oss friare som individer, men jag tycker att det lurar in oss i ett läge med mer stat och kollektivism. Vi borde ge mer utrymme för privata initiativ och det ansvar och den omsorg om våra medmänniskor som finns i det civila samhället. Mycket är bra med den offentliga förskolan och äldreomsorgen, men utvecklingen har kantrat. Vi ser inte att vi blir inpassade i en mall.

Vad är bäst och sämst med regeringspolitiken?

Bäst är valfrihetsreformerna och arbetslinjen. Sämst är att arbetslinjen blir så ensidig och att de andra värdena i livet försvinner. Arbetslinjen har vi vunnit val på och kan förlora val på. Talar vi inte om hela bredden av behov blir det för torftigt. Människan blir en kugge i ett maskineri.

När allt fokus ligger på strategier och valrörelser finns inget tålamod med diskussioner om värderingar. Allt måste kunna kokas ned till åtgärder. Men samhällsförändring sker genom opinionsbildning och samtal också, inte bara genom politiska beslut.