Våga vägra kriget, skriver Aftonbladets Helle Klein i en uppmaning till Mona Sahlin, just nu på besök i Afghanistan. I ledaren igår argumenterades det med hjälp av Wikileaksläckan, som Klein menar ger en ”föga smickrande bild av kriget”, vilket alltså borde skapa insikter hos Sahlin.

Naturligtvis visar det läckta materialet krigets hemska ansikte. Men finns det någon som tror att det finns ”smickrande” bilder av krig? Knappast.

Sahlin själv glider smidigt igenom frågorna om den rödgröna oenigheten när hon längre in i samma kvällstidning intervjuas.

– Jag vill skaffa mig en bättre bild. Det är därför jag är här, förklarar hon och vill inte ta ställning till vad kollegerna i Vänsterpartiet och Miljöpartiet säger på hemmaplan. Däremot lovar hon att det ska komma ett gemensamt besked före valet. Hon har slutat säga ”i god tid”...

Genom det amerikanska magasinet The New Republic kunde man nyligen ta del av intressanta siffror avseende förr och nu i Afghanistan. Under talibanstyret gick ungefär 900000 afghanska barn i skolan. Ingen av dem var flicka. Idag är siffran 6 miljoner barn, varav en tredjedel är flickor. Under talibanerna fanns runt 40000 telefonledningar i landet. Idag är de 500000 – och antalet mobilanvändare är 10 miljoner. Förr hade nio procent av afghanerna tillgång till någon form av vård. Idag gäller det för 85 procent.

Det finns förstås dystrare siffror. Den förväntade levnadslängden har gått från 47 till 44 år, och barnadödligheten – 257 fall per 1000 barn – ligger still. Men framsteg sker på flera fronter. Framsteg som otvivelaktigt skulle gå om intet om vi åter lämnade Afghanistan åt talibanerna.

Att Sahlin tar sig tid att få en egen bild av läget är vällovligt. Säkert ger det nyanser och nya insikter. Hon uttryckte också starkt stöd för de svenska insatserna igår. Men egentligen är det inte Sahlin som behöver nya insikter. Hon har aldrig haft någon rabiat inställning i frågan. Problemet är att det inte spelar någon roll att Sahlins slutsats är att hon ”inte ser något slut”.

Vad De rödgröna slutligen väljer som sin linje i Afghanistanfrågan avgörs nämligen inte av Mona Sahlins reseerfarenheter, utan av en rödgrön dragkamp där en eftergift i den ena politiska frågan byts mot seger i en annan, efter lite avstämningar och mätningar av hur frågan kan påverka väljarna.

Det ger – för att travestera Aftonbladets ledarsida – kanske ingen smickrande bild av politiken, men det är den krassa verkligheten.