ör kanske ett år sedan talade jag med en svensk Afghanistanveteran. Det går åt h-vete var hans slutsats. Om Isaf och USA åker hem kommer talibanerna att ta över på några månader.
Hittills i år har nästan 300 soldater i den internationella styrkan i Afghanistan stupat. Det är den högsta förlustsiffran sedan kriget inleddes 2001. Augusti visar de högsta dödstalen i år. Lägg därtill antalet civila offer, de flesta dödade i talibanattentat. Den amerikanske generalstabschefen amiral Mike Mullen beskriver läget som allvarligt och säger att utvecklingen går åt fel håll.
Någon anledning till snar optimism finns alltså inte. Det har skett en upptrappning av striderna inför presidentvalet den 20 augusti – talibanerna visade vad de går för genom att försöka sabotera det med våld. Dessutom har den ökade konfliktnivån i söder och öster spritt sig norrut till den del av landet som den svenska Afghanistanstyrkan har ansvar för.
Vägbomber , självmordsbombare och eldstrider har svenskarna hela tiden varit tvungna att ta höjd för, men nu är det ett betydligt skarpare läge. Under de senaste fyra månaderna har norska, finländska och svenska soldater utsatts för 16 attacker, varav en med dödlig utgång. Områdets ökade strategiska vikt och nya operativa uppgifter tillsammans med afghansk militär och polis är viktiga förklaringar till hetluften.
Det som ändå skapar framtidstro är den nya amerikanska strategin med truppförstärkningar som gör det möjligt att inte bara driva bort talibanerna utan också se till att de håller sig borta. Det ökar i sin tur förutsättningarna för återuppbyggnad. Det sker också en massiv satsning på att bygga upp den afghanska armén och polisen. Allt detta är lovande, liksom att det faktiskt gick att genomföra ett hyggligt val.
För att de 42 Isaf-länderna som strider i Afghanistan ska kunna åka hem, krävs att de stannar kvar. Men det finns en ökad krigströtthet och missmod inför möjligheterna att lyckas i de två länder som mest bidrar i kampen mot talibanerna, USA och Storbritannien. Så också i Sverige.
Igår öppnade Fredrik Reinfeldt den moderata partistämman med att tala om föregångslandet Sverige och om vår ”självklara roll i Europa och världen”. Nåja, säger jag. Afghanistan är det främsta exemplet på att Sveriges roll inte alls är självklar. I själva verket finns en växande konflikt om Sveriges insats. Motståndet finns till vänster i politiken, men det är en opinion som kan växa explosionsartat efter attacker med dödlig utgång.
Det är viktigt att tala om vad saken gäller, men en avgörande förutsättning för att stödet inte ska svikta är att Reinfeldt och Tolgfors inte sviktar i stödet till de svenska soldaterna.
Tidigare har Högkvarteret inte varit riktigt vaket inför de risker som de svenska soldaterna utsätts för. Nu verkar det som om polletten har ramlat ned. SvD avslöjade igår att den svenska styrkan ska förstärkas. Mer personal och en rejäl ökning av antalet tyngre fordon är på väg, om allt går på räls. Helikoptereländet verkar dock bestå. Lös det!
Afghanistan är en av de verkligt stora utmaningarna för det internationella samfundet, men kriget ska också vinnas på hemmaplan. Det kan bli tufft nog.
