Idag talar Folkpartiledaren Jan Björklund på Folk och försvar i Sälen. Jag har läst talet. Det känns uppfriskande politiskt inkorrekt med hyllningar av USA, när det annars mest handlar om att Barack Obama på något sätt inte är USA. Björklund vill också ha mer kärnkraft för att öka engergisäkerheten och prisar ett medlemskap i Nato (ja, ni vet varför).
Men det som ändå har störst politisk tyngd är att han tjongar till Sten Tolgfors. Räkna med att det nu blir strid om försvaret i regeringen inför vårens försvarsbeslut. Det är inte en dag för tidigt. Låt oss bara hoppas att det inte är för sent.
Återtagning är ett föråldrat begrepp som hör hemma i det kalla krigets dagar. Det var ÖB Håkan Syréns besked i söndags. Han hade också kunnat säga att återtagning inte är möjlig med det försvar som tar form i Högkvarteret; volym, bredd och tyngd utgör inte en tillräcklig bas att stå på för att möjliggöra återtagning. Kort sagt, det blir som det blir när man börjar med ett för litet anslag och sedan räknar bakåt för att se vad pengarna räcker till. Och med fortsatt betoning på försvarets internationalisering – Afghanistandoktrinen – blir resultatet för klent för Sverige (Se tex Bo Pellnäs i SvD 18/1).
Ett tag var EU lösningen på försvarets problem och nu är det nordiskt samarbete som ska fixa det. Och visst kan vi också gå fram den vägen. Men det löser inte problemet med försvarets svaghet. Vägen är mer framkomlig för Norge som är förankrat i Nato, och Finland som inte följt några modenycker utan hållit fast vid prioriteringen av det nationella försvaret.
Jag vet att min slutsats retar upp försvarsetablissemanget, men om det nationella försvaret inte är tillräckligt starkt är vi realiteten ett folk utan försvar. Spänningar har ökat i vårt närområde och därmed även känslan av osäkerhet inför Sten Tolgfors kommande inriktningsproposition: kommer det nya läget att märkas på inriktningen? Ja, i alla fall om Jan Björklund vinner fajten.
Björklund menar att vi har nått vägs ände (läs Ryssland) och att det krävs förändring på åtminstone tre punkter. Och det är inte småpotatis det handlar om, utan ett nytt försvar.
”Vi måste kunna mobilisera fler soldater och brigader än i dag i en framtida hotsituation.”
”Vi måste upprätthålla kompetens inom alla viktiga militära förmågor.”
”Vi måste erkänna att det var ett misstag att avmilitarisera Gotland.”
Kra ven är grundade på tre insikter.
För det första betonar han att ”brigaden är den organisatoriska ram där de olika truppslagen samverkar för att få högsta möjliga effekt.”
För det andra säger han nej till ett försvar av dansk modell men utan Natomedlemskap och betonar i stället vikten av förmågebredd.
För det tredje pekar han på att Östersjön kommer att vara en central arena i ”ett upphetsat militärt scenario i vår del av Europa”. Tjong!
Idag gör Jan Björklund det som Fredrik Reinfeldt borde ha gjort för länge sedan: tar ansvar för rikets säkerhet. Synd att Björklund bara lyfter möjligheten och inte vågar säga det alla nog innerst inne vet, nämligen att försvarsanslaget måste öka.
