Larmen om fågelvirus och en tänkbar pandemi är över oss. Än en gång, frestas man att tillägga. Ekot hade under torsdagen fått fatt i en professor som förmedlade en riktigt skrämmande profetia: ”Sverige skulle bli ordentligt skadat, tror jag. Vi skulle i och för sig kunna ta hand om väldigt mycket men om vi har en procentsats dödlighet i ett sådant virus så skulle 60 000-90 000 personer i Sverige dö.”

Pandemier kan uppenbarligen vara oerhört farliga. Men hur stor är egentligen risken att vi drabbas? Om man utgår från den utförliga informationen från Socialstyrelsen finns det några saker som särskilt bör noteras:
”Den fågelinfluensa som nu sprids i Asien har i ett hundratal fall smittat människor. De som har smittats har i regel varit i mycket nära kontakt med fåglar.
”I Asien bedöms hundratals miljoner människor ha kommit i kontakt med hundratals miljoner sjuka fåglar, utan att bli smittade.
”Det finns inga uppgifter om att influensan sprids med mat.
”Teoretiskt sett skulle viruset kunna
utvecklas till att spridas mellan människor. Men det har inte hänt.

När det gäller diskussionen om vaccinering mot en pandemi finns det ett grundläggande problem. Ett vaccin kan bara framställas när virusets egenskaper är kända. Och det är de först när en pandemi utbryter. Vi kan inte vaccinera mot ett virus som ännu inte finns.
Många fruktansvärt hemska saker kan drabba Sverige. Terrorister kan slå till med kärnvapen. En pandemi kan dra in över landet. En komet kan slå ner. Inget av detta kan, eller bör, uteslutas. Om något sådant en dag inträffar blir följderna katastrofala. Men hur hanterar vi den typen av risker? Frågan har inget enkelt svar.
Det finns en modell för offentligt beslutsfattande som kallas försiktighetsprincipen. Grundtanken är att kunskapsbrist inte får användas som skäl för att uppskjuta, eller underlåta att vidta, kostnadseffektiva skyddsåtgärder när vi ställs inför hot mot miljö eller hälsa. Frågan är bara vad som är kostnadseffektivt. Att vidta långtgående åtgärder som inte
tillför någon egentlig skyddseffekt är meningslöst. Dessutom förbrukas resurser som skulle kunna användas i mer angelägna syften.

Såvitt känt finns det i dag inga indikationer på att terrorister planerar att slå till med kärnvapen mot Sverige. Det finns heller inga uppgifter om att någon komet befinner sig på kollisionskurs med jorden. Och det finns inget som antyder att vi står inför en pandemi som tar avstamp i ett muterat fågelvirus. Märk väl att allt detta mycket väl kan hända. Men inget tyder på att det händer nu eller i en nära framtid.
Sverige bör utan tvivel ha god beredskap för både vanliga influensor och skenande pandemier (och mycket annat). Det är dock inte så att vi står helt orustade i dag. Säkert finns det anledning att diskutera vad som kan bli bättre. Det samtalet vinner på att föras i en sansad ton som tar fasta på allvaret i frågorna.

I mötet med risker är det lätt att välja någon av extrempositionerna. Alarmism eller nonchalans är alternativ som ligger nära till hands. Att inta
en mer nyanserad ståndpunkt är svårare, inte minst i den offentliga debatten. Likväl är det något som i de allra flesta fall bör eftersträvas. Förnuftighetsprincipen bör få råda: God insikt om faran och rationella förberedelser för att möta den. Hur tråkigt det än kan låta.