Femtio fenomen som internet håller på att ha ihjäl. Så lyder rubriken på en rolig lista i brittiska Daily Telegraph (10/9). Sociala nätverkssajter, bredbandsuppkoppling, bloggar och annan ny teknik som till exempel mobiltelefoner har, enligt tidningen, bland annat ryckt undan mattan för punktligheten och den civiliserade lunchen utanför kontoret.

Men listan tar också upp någonting mer allvarligt: Konsten att på ett artigt sätt kunna uttrycka sina meningsskiljaktigheter med någon annan har försvagats. Senast härom kvällen, när Barack Obama höll ett anförande om sin kontroversiella sjukvårdsreform i den amerikanska kongressen, visade sig detta tyvärr med all önskvärd tydlighet. En republikansk ledamot, Joe Wilson från South Carolina, häcklade Obama och kallade honom lögnare.

Wilsons utbrott är inte bara generande för honom själv. Det är också symboliskt för hur den politiska kulturen har utvecklats i USA på senare tid, inom och i kretsarna omkring såväl det republikanska som det demokratiska partiet. Båda rörelserna har gått ned sig i ett muggigt träsk. Glåporden, de avsiktliga missförstånden, förlöjligandet och det nakna hatet blir beklagligt nog allt vanligare.

Det låga uppförandet har lagt grunden för ett klimat som föder fram en fejkad dokumentär om hur George W. Bush blir lönnmördad ( Death of a President , 2006), bilder av Obama som den vitmålade psykopaten Jokern i Batman och bisarra konspirationsteorier om att han egentligen föddes i Afrika och inte på Hawaii och därför inte har rätt till presidentposten.

Men vad har allt detta nu med internet och den nya tekniken att göra? Framväxten av till exempel bloggar har brutit upp den traditionella mediemixen, och det är i grunden någonting positivt. Men samtidigt har det blivit lättare för ytterlighetsröster att göra sig hörda och sprida sina budskap.

Detta förenat med det nya medielandskapets krav på snabba, och därmed kanske förhastade, kommentarer har bidragit till att skärpa tonläget i debatten. När konkurrensen om uppmärksamheten dessutom ökar på grund av en explosion av nya kanaler blir man sannolikt också mer frestad att sticka ut genom att överskrida anständighetens gräns.

Kanske är detta fallet ännu mer i USA, där många väljare tycks uppfatta de två stora partierna som påfallande lika. I ett sådant läge upplevs behovet av att tydliggöra skillnaderna förmodligen som större, av politikerna själva och ännu mer av aktivisterna som omger dem. Den nya tekniken ligger då nära till hands att använda som avfyrningsramper för giftpilar och råheter riktade mot upplevda fiender.

Att det artiga politiska samtalet verkar bli mer sällsynt och på sikt kanske kan komma att göras helt obsolet är en utveckling att rygga inför. Bristen på hövlighet, respekt och vilja till förståelse och tankeutbyte skapar onödiga låsningar och underminerar därmed den reflekterande samhällsdebatten.

Visst präglas det politiska samtalet i Sverige inte av samma uppskruvade röstläge som i USA. Men tecken på att det kan förändras finns, framför allt på Internet. Vi måste hålla hårt på den goda tonen.