För att vara en sekulär människa lever den moderne svensken märkligt protestantiskt. Heminred- ningen är avskalad, designmodet i grå vadmal avslöjar inte för mycket av kroppen. Fortfarande liksom i begynnelsen är ordet. Vi läser, lyssnar och tar till oss.

Du ska inte äta kött, det förkortar ditt liv. Du ska inte äta fisk, för då tar den slut. Du ska inte dricka vatten på flaska, ty det finns i kranen. Du ska inte äta apelsinen, för den har färdats lång väg. Och du ska hoppa över pepparkakan, den är full av transfett.

Du bör inte tända ljus på balkongen eller i trädgården, det är energislöseri. Du ska inte köra bil, när du kan cykla. Och du ska inte önska dig ett nytt kök, en lyxig handväska eller en platt-tv. Sådant är fåfängligheters fåfänglighet och… rätt dålig smak.

Du kan ta tåget, men du ska inte resa långt med flyg. Fast vi har utvägar. Nu liksom i svunnen tid finns grön el, utsläppsrätter och ekologisk odling men nu kallar vi det inte längre avlat.

Och nu liksom då lyssnar vi till profetiorna om domedagen. Domedagen infaller efter att Jesus kommit tillbaka och hämtat hem de frälsta. Den som då tagit emot Jesus som Frälsare får ingen fällande dom.

Alla andra ska dömas, men för den som är troende finns tecken på när Jesus, och domedagen, ska komma:

”Det skall bli stora jordbävningar och svält och pest på den ena platsen efter den andra. Fasansfulla ting och stora tecken skall visa sig från himlen.” (Luk. 21:11)

”…en tredjedel av allt liv i havet dog…” (Upp. 8:9)

Människorna är fler, rikare och friskare än någonsin. Och när mätta, vaccinerade och läs- kunniga människor tar upp tidningen återupplever de berättelserna om undergången.

Om den läser vi nu i dagens uppenbarelseböcker, där också häromdagen Doris Lessings Nobeltal publicerades :

”Berättaren bor djupt inne i var och en av oss. Historieberättaren finns alltid hos oss. Låt oss anta att vår värld drabbas av krig, av de fasor som vi alla utan vidare kan föreställa oss. Låt oss anta att flodvågor sköljer genom våra städer och haven stiger … men berättaren kommer att vara med, för det är vår fantasi som formar oss, upprätthåller oss, skapar oss – på gott och ont.”

De flesta tidningar har valt att återge just detta citat. Det verkar tala om undergång, men klingar egentligen profant. Frånvarande är hotet. Istället talar den vördnadsvärda damen om att vår fantasi formar oss, vilket betyder att vi kan välja mellan fasa och lycka, hon ger hopp.

Det låter lamt i jämförelse med Harmageddon där de vilseledda som inte trott på sanningen, utan njutit av den orättfärdiga konsumtionen ska få sitt straff. Och för den som längtat efter att Lammet ska segra tillsammans med sina utvalda är Lessings berättelse intet. Berättaren finns inte i oss, den finns utanför oss och så mycket längtar många efter frälsning att bara de äldsta böckernas språk är begripligt.

I krig, kärlek och väckelse är alla medel tillåtna. Så frågan är bara vem som väcker vem. Om Lammet inte är Al Gore, vem är han då?