Vi lever med neutralismen

Olof palme | 20 år efter mordet
"Två skott och allting är förändrat. Det kunde inte hända här." Så diktade Ulf Lundell 1987 i låten Gränsen. Tio år senare skrev Björn Afzelius i Tankar vid 50 "att den nya tiden kom som en kylig natt". Det anknyter till en tanke som också hörs i dag, 20 år sedan Olof Palme mördades den 28 februari 1986: hade han bara fått leva skulle hans modell av ett rödmålat folkhem ha kunnat bevaras.
I själva verket hade modellen redan passerat bäst-före-datum. Men under sin andra statsministerperiod från 1982 spelade Palme inte rollen som reträttens hjälte. Tvärtom. Genom att inte aktivt stödja omprövningen inom socialdemokratin lade han bränsle på den brasa som slutade i ekonomisk kollaps 1990.

Däremot är det sant att mordet chockade oss. Det som för de allra flesta hade börjat som en vanlig vardagskväll blev en natt eller morgon som få har glömt. Samtidigt illustrerar förställningen att Sverige förändrades över en natt att de flesta bara har diffusa minnen av honom - eller inga
alls. Till det har förstås bidragit att det saknas en heltäckande granskning av den tidens mest betydande svenske politiker. Mordet placerade honom på en piedestal. Men Palme var förstås så mycket mer.

Under arbetet med min bok Olof Palme - Med verkligheten som fiende (som utkommer senare i vår) har jag bl a slagits av motsägelsefullheten i hans person och politiska liv. Jag tänker inte på överklassbakgrunden, utan på att han både var vänsterintellektuell och kommunistjägare. Eller på fredspolitiken och den hemliga alliansen med USA och Natoländer. Han var en exceptionell politiker i en exceptionell tid.
On stage visade han prov på en blandning av bländande retorik och ett språkbruk som bidrog till att förgrova den politiska debatten. Back stage var ledarstilen HSB. Hans politiska bana var dessutom kantad av affärer och skandaler. Också det senare måste tas med i bilden, tendensen att låta makten tänja ämbetets gränser.

Sverige befann sig på topp när Olof Palme efterträdde Tage Erlander 1969 - ivrigt
påhejad av radikala partikamrater. Sverige bestämmer självt om vi vill vara ett litet land, som en av hans medarbetare uttryckte saken. Kaxighet rådde det inte brist på. Uttalandet avspeglar en politisk hybris som utgör bakgrunden till neutralismen på bortaplan och den revolutionära reformismen på hemmaplan (som det borgerliga regeringsskiftet 1976 satte stopp för).

Utrikespolitiskt spelade Palme i ett fält mellan stormaktsblocken. Han agerade dörröppnare för Ho Chi Minh, Yassir Arafat, Fidel Castro och Daniel Ortega. Han gav också politiskt och materiellt stöd till avkolonialiseringen av Södra Afrika. Tyvärr rymdes inte krav på demokrati i Palmes neutralism. Resultatet blev därefter. Ett svek, tycker jag. I Spanien och Portugal bidrog han däremot till att hålla kommunisterna stången och till demokratins seger.
Ofta sägs det att Palme gjorde ett större avtryck utomlands än i Sverige. Det är nog mer fel än rätt. Det är i alla fall lättare att urskilja hans betydelse i Sverige. Den revolutionära
reformismen under åren 1969-1976 syftade till att förändra maktförhållanden och samhällsstrukturen: Kvinnorna skulle ut i arbete och barnen in på dagis. Marknaden skulle tämjas och facket få makt. På några få år stöptes Sverige om med politiken som medel. Löntagarfonder var dock inte Palmes modell, utan samhällsbalans skulle uppnås med socialdemokraterna vid regeringsmakten.

Det finns en bild av Palme som en idépolitiker som gillade konflikt. Och den är sann. Men det är också sant han inte tog strid för sin egen uppfattning i tre av tidens stora frågor: medlemskap i EEC, löntagarfonderna och kärnkraften. Partitaktiken var viktigare. Det säger något centralt om honom som politiker. Partiet och regeringsmakten kom först.

Vilken roll spelar Olof Palme för socialdemokraterna i dag? I praktiken ganska lite. Det är mer en känsla. Han tillför något radikalt och rött till ett parti som är ganska grått. Samtidigt har han under de senaste åren fått en viktig roll som ideologisk riktkarl i partiet.
Partiledningen gör anspråk på att följa i hans spår. Men det gör också de inom partiet som vill något annat. Det finns alltid ett passande citat att knyta an till. Det understryker behovet av en frimodig granskning av Palme och hans Sverige. Också därför att vi lever med arvet från neutralismen och framför allt från den revolutionära reformismen. Det Palme gjorde. Vi skulle behöva mer av hans förändringsorienterade och internationalistiska förhållningssätt, men knappast de svar han gav.