För ett par år sedan stötte jag på några franska Israelvänner, som berättade exalterat om ett nytt verktyg för att bättra på Israels anseende i Europa: Aktivism i domstol. Metoden fungerar. I Frankrike är det numera under vissa omständigheter förbjudet att uppmana till bojkott av ett visst lands varor, uppmaningar som brukade rikta sig mot Israel.

Således har några proisraeliska organisationer helt enkelt börjat stämma personer vars åsikter de inte delar. Det nedslående är att censurförespråkarna vinner, och att de får rätt i Europadomstolen för mänskliga rättigheter.

I slutet av maj i år slog Frankrikes högsta domstol fast att en kvinna hade gjort sig skyldig till ”uppmaning till diskriminering på grund av nationalitet, ras eller religion”. Hennes brott var att hon hade klistrat etiketter med uppmaning att bojkotta israeliska produkter på bland annat en juiceförpackning i en fransk butik. (I Le Nouvel Obsérvateur skriver en förespråkare av bojkottförbudet om ”denna militanta kvinna, som upptäcktes i besittning av 39 klisterlappar”.)

Jag tänker särskilt på den här utvecklingen i Frankrike när jag följer debatten om rättsfilosofen Jeremy Waldrons nyutkomna bok The Harm in Hate Speech. Waldron noterar att USA är en av få demokratier i världen som inte tillåter en kriminalisering av hets mot folkgrupp, och argumenterar för att även USA måste inskränka friheten att uttrycka sig kränkande eller sårande om andra grupper. Kontrasten mot Europa har varit skarp. USA:s högsta domstol vakar som en hök över yttrandefriheten enligt konstitutionens första tillägg, och gör det omöjligt för politikerna att stifta lagar som förbjuder nedsättande uttalanden om andra grupper.

Frankrike hör till de europeiska länder som plågas svårast av hatbrott, och morden i Toulouse i våras var en påminnelse om det. Det är också en av de demokratier som har de mest långtgående inskränkningarna av yttrandefriheten för att skydda utsatta grupper från kränkande eller sårande yttranden. På så vis illustrerar de franska lagarna faran med det sluttande planet när det kommer till inskränkningar av yttrandefriheten. Det är förbjudet att förneka Förintelsen, förbjudet att förneka folkmordet på armenier, förbjudet att uppmana till diskriminering på grund av funktionshinder – för att nämna några områden där Frankrike har beskurit yttrandefriheten hårdare än Sverige.

Sedan är det alltså detta med ”uppmaning till diskriminering på grund av nationalitet, ras eller religion”. 2003 dömdes Jean-Claude Willem, kommunistisk borgmästare i staden Seclin, till böter efter att ha uppmanat kommunanställda att bojkotta israeliska produkter. När hans fall sex år senare hade hamnat i Europadomstolen för mänskliga rättigheter, slog domstolen fast att hans uttalande inte skyddades av yttrandefriheten. Därmed bekräftade domarna i Strasbourg återigen att Europakonventionen utgör ett mycket svagt skydd för rätten att tycka och tänka fritt. Att tänka rätt är större – och vad det innebär avgör politikerna.

Kanske har amerikanerna hittat en bättre lösning, trots allt?