Kolumn | Eurodebatten
Inför folkomröstningen om euron hävdar många att Tyskland utgör ett varnande exempel. Exakt på vad är dock oklart. För egen del ser jag inte de tyska problemen som skäl att säga nej till euron - däremot som en varning om vad som sker om arbetsmarknaden är för stel och kostnaderna för höga.
Risken att Sverige skulle gå en tysk utveckling till mötes är liten. Sverige lär inte råka ut för någon chock à la tysk återförening, och den djupa krisen i början på 90-talet tvingade de svenska politikerna till den sanering som de tyska fortfarande har framför sig.
Mer intressant är vad som har skett i vårt östra grannland. Finland genomgick en djup depression i början av 90-talet, återhämtade sig sedan via ett omfattande saneringsprogram, drogs med i IT-boomen, och har därefter upplevt en börskrasch, precis som Sverige.
Men Finland valde - till skillnad från Sverige - att delta i eurosamarbetet från början. Det öppnar för en intressant jämförelse broderländerna emellan.
Häromveckan hörde jag Johnny Åkerholm, statssekreterare i finansministeriet i Helsingfors, tala om de finska euroerfarenheterna. Det främsta budskapet var högeligen odramatiskt. Euron var nu en del av vardagen, och det kändes främmande att på svenskt manér tillsätta horder av ekonomkommissioner för att med linjal, passare och excelark "utvärdera" euron och finräkna på alla hypotetiska alternativ för vad som kanske skulle ha kunnat inträffa om man inte infört euron. Nu finns euron, den fungerar bra, och då anpassar man sig.
Men några intressanta skillnader gentemot Sverige finns likväl.
En gäller valutastabiliteten. När den svenska valutan först åkte jojo efter Asienkrisen och sedan drogs upp och ned av Ericssonaktiens berg- och dalbanefärd 1999-2000 låg den finska exportindustrin blick stilla mot sina handelspartners i Europa - trots Nokia. Det såg Åkerholm som en stor fördel; det hade underlättat planering och förenklat företagens tillvaro högst avsevärt.
En annan gäller budgetpolitiken. Under IT-boomens dagar utvecklades den finska ekonomin ännu starkare än den svenska. Risken för överhettning var uppenbar, då ECB hade satt räntan för lågt för finska förhållanden. Lösningen blev att statsbudgeten stramades åt och att överhettningen den vägen kunde motas. Det som så många svenska nejsägare fruktar - att avsaknaden av en nationell penningpolitik skulle medföra stora problem - inträffade aldrig. Det bör kanske påpekas att detta skedde helt utan att de s k buffertfonderna aktiverades.
En tredje erfarenhet gäller lönebildningen. Några var oroliga att den snabba tillväxten skulle driva upp löner och inflation. Men så blev inte fallet. Det verkar som om arbetsmarknadens parter har insett att EMU betytt nya villkor för lönebildningen och att de följaktligen tagit sitt ansvar. Med Åkerholms ord: "När man ändrar spelreglerna brukar också själva spelet ändras." Inte heller här har buffertfonderna kommit till användning.
Euron har visserligen bara funnits en kort tid. Men det är ändå slående hur den i Finland medfört en högre grad av valutastabilitet än i Sverige, och hur farhågorna för problem i stabiliseringspolitik och lönebildning kommit på skam.
Det är märkligt att den svenska debatten i så hög grad fokuseras på Tyskland, när vi har ett grannland, Finland, vars struktur är mycket mer likartad den svenska och där de ekonomiska utmaningarna i så hög grad påminner om våra. Men det kanske beror på att de finska erfarenheterna av euron är så tydligt positiva - och det är väl inte tillräckligt pikant för att vara intressant …
Klas Eklund
Chefekonom SEB
klas.eklund@seb.se
