Kritikerna kallar det pinkwashing – ett försök att reparera ett skadat varumärke genom att rikta uppmärksamheten mot de rosa frågorna. Därför bojkottade delar av den svenska gayrörelsen ett seminarium om homosexuellas rättigheter som arrangerades av Stockholms judiska församling, tidskriften Judisk Krönika och Israels ambassad på Södra Teatern i mars. Efter påtryckningar från Södra teatern – som stödde Ship to Gaza men som på inga villkor vill förknippas med den israeliska staten – ströks ambassaden från listan över arrangörer i all marknadsföring. Däremot tog Södra teatern emot ambassadens pengar.
De som bojkottade seminariet missade åtminstone två lärdomar som revolutionen för hbt-rättigheter i Israel bär på för svensk del: Den ena är betydelsen av en konstitutionell ordning som gör det möjligt för enskilda att driva rättighetsfrågor i domstol. Det är efter beslut i Israels Högsta domstol som homosexuella äktenskap nu erkänns i Israel, och som homosexuella har kunnat bli föräldrar genom insemination och adoption. I Israels HD gäller den så kallade principen om öppna dörrar, vilket innebär att vem som helst kan ifrågasätta diskriminerande lagar och myndighetsbeslut genom att vända sig direkt till domstolen. Det har haft betydelse inte minst för palestiniers och israeliska arabers rättighetsskydd.
I Sverige stärktes enskildas möjligheter till juridisk aktivism med grundlagsändringen förra året. Fortfarande måste man dock själv ha drabbats av en orättvisa för att kunna väcka talan, och man kan heller inte vända sig direkt till våra främsta domare i HD. Den lag som slår fast att transpersoner fortfarande ska tvångssteriliseras vid könsbyte i Sverige kan alltså inte utan vidare prövas genom att människorättsaktivister vänder sig till HD. Enligt huvudregeln måste någon steriliseras först, och sedan själv vända sig till sin lokala tingsrätt för att få upprättelse.
Dessutom säger hbt-revolutionen i Israel något om landets värdegemenskap med väst. Israel är inte Sverige, och den som tvivlar kan jämföra folklivet på Götgatsbacken igår på Långfredagen med det som utspelade sig samtidigt kring Klagomuren, Klippmoskén och Via Dolorosa. Men trots att Israel alltid kommer att dra till sig djupt troende kristna, judar och muslimer har det blivit ett land där homosexuella par håller handen på gatan och hämtar på dagis som alla andra. Det säger något om kraften i landets liberala rörelse.
Expressens ledarsida konstaterade nyligen att vi i väst inte ska tro att vår syn på homosexuella är väsensskild från arabvärldens (”Homofobi är svensk kultur” 16/2) eftersom homosexualitet länge var förbjudet även här. Å andra sidan var det länge sedan västerländska demokratier – i Israel har det aldrig inträffat – dömde ut kropps- och dödsstraff för sexuellt avvikande beteende. I Iran hängdes två homosexuella tonåringar så sent som 2005. Israels grannländer arrangerar heller inga hbt-seminarier på Södra Teatern – inte ens i syfte att ägna sig åt något så cyniskt som pinkwashing.
Paulina Neuding är chefredaktör i Magasinet Neo.
paulina@magasinetneo.se
