Och visst är det så. Den enkätundersökning som presenterades på Officersförbundets seminarium understryker att vårt annars så värdegrundade försvar borde sätta större värde på de anhöriga. Jag träffar en som vet hur det är att jobba på hemmaplan. Christianne Simsons man har varit på tre missioner till Balkan, som plutonchef, kvartermästare och nu senast i underrättelsetjänsten.

Claes Arvidsson (CA): Enkäten visar att det är många som inte verkar ha pratat igenom vad tjänstgöringen kan innebära. Hur var det för er?

Christianne Simson (ChS): Vi hade pratat om utlandsmissioner under åren, så vi var väl förberedda. Det är också klart att det är stor skillnad på mig som har passerat 40 år och dem som är 22. Det handlar både om erfarenhet och mognad, men framför allt hur man pratar före och efter missionen. De vågar inte riktigt ta upp de stora frågorna eller ge uttryck för sina farhågor.

CA: Hur är det att leva med oron och närheten till döden?

ChS: Hur det än är finns det skyddsmekanismer som håller tankarna bort. Dessutom handlar det ju om ett val som vi har gjort och oron får inte ligga i vägen för insatsen.

CA: Och era tre barn?

ChS: De skjuter också oron ifrån sig. Men den kan blossa upp, som i samband med de bomber som sprängdes i samband med Kosovos självständighetsförklaring: Är pappa död?

CA: Längtar de?

ChS: De pratar inte om det, men visst kan de längta så att det gör ont i magen. Som vår dotter berättade under den senaste missionen: Jag brukar gå in garderoben och ställa mig och lukta på pappas uniform när jag längtar för mycket.

CA: Och hur är det när han ska komma hem?

ChS: Vi pratar om hur det ska bli för att höja min beredskap för att han kanske går undan, är tyst och grinig och sover lite dåligt.

CA: Tycker du att Försvarsmakten förstår hur mycket de anhöriga betyder för missionerna?

ChS: Jag känner mig fullständigt osynlig. Försvarsmakten lever kvar i samma synsätt som präglade indelte soldat Raskens med hustrun Ida som ska backa upp på hemmaplan. Det skulle behövas så lite. Att någon hörde av sig frågade hur jag har det. Ett tack för att jag och barnen har hjälpt till.

CA: Hur har dina erfarenheter påverkat dig?

ChS: Jag har blivit mer bitter. Ibland är jag också bitter på Försvarsmakten. Allt är så tjusigt. Alla ska åka. Men om inte chefen vill kan den som vill göra utlandstjänst drabbas av repressalier, bli utfryst eller bli stoppad i karriären.

CA: Du måste redan från början ha haft en positiv inställning till svenska insatser för freden utomlands. Vad tycker du nu? Det är ju inte enbart goda erfarenheter som du har berättat om.

ChS: Jag har blivit stärkt i min positiva syn. Vi ska göra de här insatserna, men det behövs bättre uppbackning. Det är ett jättearbete som väntar för Försvarsmakten både vad gäller anhöriga och anställda i utlandstjänst.

CA: Känner du dig stolt över att din mans insats för freden?

ChS: Jag känner mig stolt. Jag känner mig också stolt över själv att ha varit med som möjliggörare.