Gå över till riktigt personval så att mandaten för ett parti alltid går till de kandidater som har fått stöd av flest väljare. Idag måste en kandidat ha fått minst åtta procent av partiets röster i en valkrets för att personvalet ska träda i kraft; den tröskeln verkar kanske inte så hög men är i verkligheten ett effektivt bålverk mot folkviljan. I större valkretsar och större partier är det näst intill omöjligt att komma in med hjälp av personvalet, allra helst när partiledaren står på valsedeln och äter upp hälften av kryssen.

Det duger inte. Människor bör inte bara få välja vilket parti utan också vilka personer som de ska ge sitt förtroende.

Detta är SvD:s uppfattning sedan länge och i veckan fick jag anledning att vädra den i en radiodiskussion med statsvetarprofessorn Ulf Bjereld apropå provvalshärvan inom Stockholmsmoderaterna. Bjereld var måttligt road. Ett fullfjädrat personval skulle vara att göra en jättestor reform för att lösa ett problem som inte är särskilt stort, menade han, och varnade för att personval leder till ökad makt för ”kampanjpolitiker” och ”resursstarka” – läs rika eller kända – figurer.

Och det är klart, om bristande omdöme hos några Stockholmsmoderater vore det enda molnet på det svenska folkstyrets himmel hade man kanske inte så stora skäl att reformera. Men så vackert väder har vi inte.

Till att börja med finns det en naturlig förklaring till att övriga partier har legat så onaturligt lågt med skadeglada kommentarer om Stockholmsmoderaternas vånda. Nomineringstid är rötmånadstid i alla politiska läger, och det är långt ifrån ovanligt med ryktesspridning, maktkamp och uppslitande bråk.

Nyhetsmagasinet Fokus listade nyligen (21/1) ett antal exempel från årets säsong, och på Corren.se kan man läsa om hur Socialdemokraterna i Östergötland fått göra om hela sin valkonferens på grund av att icke valda ombud var med och röstade när konferensen hölls för första gången. (Valberedningens ordförande tyckte att det var konstigt att sådant skulle kallas för valfusk. ”Så länge jag kan minnas har vi gjort så här”, sade hon till Corren.)

Men huvudskälet till förändring är inte hur systemet missbrukas utan hur det fungerar när det fungerar som tänkt. För då ger det partiorganisationer som snart är lika avfolkade som Norrlands inland fullständig makt över listorna som väljarna ska ta ställning till.

Cirka 300000 partimedlemmar bestämmer hur cirka sju miljoner väljare ska kunna rösta. Eller så orepresentativt skulle det kunna vara – i bästa fall. I verkligheten deltar bara en minoritet av partimedlemmarna i provvalen och en del partier ordnar inte provval över huvud taget.

Ska man vara lite snäll mot Stockholmsmoderaterna kan man påminna om att deras problem är ett resultat av att de över huvud taget försöker engagera sina medlemmar i beslutsprocessen. Om de gjort som Socialdemokraterna brukar göra, avstått från provval och i stället satsat på ledande kamraters överläggningar i fikafyllda rum, hade de sluppit den senaste veckans gatlopp. Det är nog ingen djärv gissning att provvalets betydelse som urvalsmetod kommer att tonas ned mellan nu och valrörelsen 2014. Det minskar riskerna för manipulation, men det gör kretsen som har inflytande över listorna ännu mindre.

Det kan inte vara rätt väg att gå. Våra chanser att fatta beslut och göra val har ökat på en lång rad områden – på marknaden, vad gäller livsstil, i välfärden – och det blir allt mer besynnerligt att ett av de allra viktigaste valen, det demokratiska, ska vara så begränsat.

Under några politiserade decennier på 1900-talet kunde man kanske hävda illusionen att parti och ideologi var samma sak och att individerna inte gör skillnad, men vem tror på sådant 2010? Partierna är pragmatiska till tusen med delvis överlappande program, och då är det individerna som verkligen kan göra skillnad. Det måste spela roll att X får klart starkare väljarstöd än Y, även om det inte når över åtta procent.

Tillfället kommer också som ett brev på posten. I vår ska riksdagen behandla en grundlagspropositionen där det föreslås en sänkning av personvalströskeln från åtta till fem procent. Det är tre steg i rätt riktning, men riksdagen borde ta fem eller åtminstone fyra och ett halvt steg till och flytta makten från partier till väljare. Sedan får det bli partiernas ensak ifall de vill ge väljarna ett förslag i form av en rangordning eller ställa upp kandidaterna i bokstavsordning. Lite partimakt blir kvar – vem ska över huvud taget få stå med på listan? – men det behöver inte vara fel.

Kommer då kändisarna att alldeles ta över? Tillåt mig tvivla. I själva verket är det större risk för underliga inhopp nu, när miljonärer, stjärnadvokater och skådespelare som brinner av iver att ta plats i parlamentet bara behöver övertyga en trång krets partimedlemmar för att komma högt upp på listan. Det är inte säkert att tiotusentals väljare är lika lätta att charma.

PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD.