Annie Johansson kom in i riksdagen 2006 och har gjort kometkarriär i rikspolitiken. Idag är hon inte bara vice gruppledare och ekonomisk talesperson i Centerpartiet utan har också etablerat sig som en av borgerlighetens intressantaste idépolitiker. En knapp vecka efter valet utsågs hon att leda den grupp som gör Centerns eftervalsanalys. Jag träffar henne över en kopp kaffe en smällkall decembermorgon.

Finns det något hopp om höjd temperatur i den borgerliga framtidsdebatten?

Absolut. Idédiskussionen har verkligen kommit i gång under hösten, och det handlar inte bara om Alliansen utan om framtiden för borgerligheten i bred bemärkelse. Jag blir inbjuden till möten och till att skriva artiklar på det här temat, och när jag talar med riksdagskolleger från alla fyra partierna märker jag tydligt ett nyvaknat intresse.

Trots att det går så bra i ekonomin och opinionen?

Vi måste både klara nuet och ha idéer om framtiden. Det är jätteviktigt att vi fortsätter att vara samhällskritiska och har ett medborgarperspektiv. Det är farligt lätt att gripas av maktberusning och börja identifiera sig med staten när man sitter i regeringsställning.

Det finns en risk att vi blir förvaltare av den socialdemokratiska staten. Men vi får inte bli de nya gråsossarna. Där ska borgerligheten inte vara.

Annars noterade jag en formulering i det borgerliga valmanifestet om att ”Sverige har inte råd med några experiment”. Det har gått fort från opposition till statsmannaskap?

Nu i valet stod Alliansen mer för trygghet, pålitlighet och stabilt ledarskap än för förändring. Det var nog klokt och riktigt. Efter en tid med stora reformer och lågkonjunktur behövdes det lugn och tid för förändringarna att sätta sig. Men att vi hade råd med ett sådant budskap 2010 betyder inte att vi har det 2014. Då kommer väljarna att vilja ha mer krydda i politiken och då måste det finnas en förändringsagenda.

Du lyfter fram det samhällskritiska uppdraget. Vad ser du för stora problem att kritisera?

Det är fortfarande alldeles för många människor som hamnar utanför och inte får chansen på arbetsmarknaden. Och det är mycket kvar att göra när det kommer till välfärden: Dels i själva diskussionen om vad välfärd egentligen är och hur en bra arbetsfördelning kan se ut mellan offentliga sektorn, företagen och det civila samhället.

Dels vad gäller finansieringen. Hur mycket kommer staten och kommunerna att orka med? Och så behöver vi granska vårt eget sätt att göra politik. Vi borde ställa obligatoriska kontrollfrågor till våra förslag. Stärker de individen eller stärker de staten? Vi gör ju miljökonsekvensutredningar av politiken hela tiden. Vi borde börja utreda frihetskonsekvenserna också. Nu får nyttokalkylen gå främst hela tiden, men man kan göra frihetskalkyler också.

Och vilka frågor vill du att frihetsdebatten ska handla om?

Jag ser flera utmaningar. Först och främst handlar det om jobben och företagsamheten.

Det kan bli tufft. Väljarna rankar företagarfrågorna som 15:e viktigast av 19 möjliga, enligt SVT:s vallokalsundersökning…

Precis. Här finns en stor pedagogisk uppgift. Vi måste bli mycket bättre på att förklara vad företagandet betyder för jobben och vad det betyder för skatteintäkterna. Det är fortfarande många som inte ser sambanden. Vi måste se till att företagarpolitik inte blir detsamma som politik för företagare, för det är alldeles för smalt.

Vilka andra frågor vill du prioritera?

Välfärdens finansiering är en knäckfråga och här tror jag att är viktigt med ett öppet samtalsklimat och att man får resonera sig fram. Allt fler är med på att det behövs mer privat finansiering, men vi behöver bli tydligare och konkretare. Det kommer säkert att krävas nya försäkringslösningar. Men det steget är fortfarande väldigt kontroversiellt.

Jag vill också ha mycket mer frimodighet i debatten om klimatet och komma bort från pratet om minskad konsumtion. Det gäller att konsumera rätt i stället! Vi måste utmana hela idén om att allting är hopplöst och svart. Kärnan i borgerlig miljöpolitik är optimistisk. Vi hotar inte, som vänstern, utan vi vill visa på alla möjligheter som teknikutvecklingen och den enskilda äganderätten ger. Här kan man inte vara alldeles renlärig marknadsekonom, utan jag tror att det är bra med sådant som elcertifikat och miljöbilspremier. Det blir kanske inte helt rätt från början, men det knuffar i alla fall i gång utvecklingen i rätt riktning.

Och så jämställdheten: jag förstår inte varför den ska ses som en vänsterfråga. Satsa på sänkt skatt och bättre möjligheter till företagande, som ökar kvinnors frihet. Ställ lite mer krav på oss tjejer att kliva fram och ta för oss. Men glöm allt kvoteringstänkande.

PJ Anders Linder är politisk chefredaktöri SvD. pj.anders.linder@svd.se