I dagarna har två högintressanta utvärderingar av skolresultat för 15-åringar presenterats. OECD:s Pisa-rapport 2003 jämför resultat från 49 länder och bygger på resultat från 250 000 elever. Intressant är att den möjliggör jämförelse över tid, eftersom en liknande undersökning genomfördes för tre år sedan. Fokus i rapporten är matematik. Sverige ligger kvar på en medelposition bland OECD-länderna, på 10-20 plats beroende på vad som jämförs. Det verkar av kommentarer från Skolverket och olika tidningar som om de flesta är nöjda med detta.
Sverige borde dock fråga sig är varför Finland har kunnat gå om oss. Finland har dessutom förbättrat sig ytterligare från den föregående undersökningen och har liksom Japan, Korea och Hongkong samtidigt goda resultat i matematisk problemlösning och när det gäller social jämlikhet. Eftersom Finland har lika bra resultat som de asiatiska länderna, finns det alltså ingen ”asiatisk” hemlig metod. Det de här länderna har gemensamt är en stark inriktning på inlärning
kombinerat med arbetsro i skolan.
Rapporten visar också att västeuropeiska länder har problem med att få invandrarelevers resultat i nivå med övriga elevers, något som speciellt England har åtgärdat med satsning på bättre skola för alla. Tyvärr har den engelska svarsfrekvensen varit för låg för att resultatet ska vara statistiskt säkerställt, och England är därför inte med i undersökningen. Den engelska metoden innebär just fokus på inlärning och upprätthållande av en bra studiemiljö.

Skolverkets rapport Nu-03 bygger på 10 000 elever och 1 900 lärare vid 196 skolor. Undersökningen inriktar sig främst på årkurs 9, och det mest intressanta är att den innehåller jämförelser med en liknande undersökning från 1992. När det gäller kunskaper, konstaterar rapporten goda resultat i muntlig engelska och svenska men viss nedgång i läsförståelse i båda språken.
Nedgången i matematik är tydlig, och man ser också en försämring i kemi. I geografi och historia sägs många elever endast ha ”fragmentariska” kunskaper,
och deras kunskaper om grundläggande samhällsförhållanden i Sverige är lägre än väntat. Det sägs att arbetsmetoder har fått stort utrymme på inlärningens bekostnad. Svenska elever trivs men klagar på att lektioner störs och att många kommer för sent.

När det gäller lärarbehörighet finns uppseendeväckande siffror. 1992 hade högstadiet bara några procent obehöriga lärare, d v s lärare som saknade lärar- eller ämnesutbildning eller bådadera. Nu har skolorna i ämnen som svenska och matematik endast 60 procent behöriga lärare, och då räknas som ämnesbehörig en lärare med 20 ämnespoäng, medan 40 poäng tidigare har varit kravet för att undervisa på högstadiet. Hur många lärare har nu ämneskunskaper om minst 40 poäng samt lärarutbildning i undervisningsämnet?
Att läsa rapporterna samtidigt kastar ljus över skoldebatten. De som säger att resultaten har blivit sämre har alltså rätt, samtidigt som de som säger att Sverige står sig bra jämfört med andra länder också har rätt.
Det måste vara så att de länder man
jämför med också har sjunkit.
Allt det här är, eller borde vara, brännhett politiskt stoff. Vad är det för fel på Sverige som gör att vi inte fått en storm av debattartiklar och insändare, framför allt efter den svenska undersökningen?
Inger Enkvist är professor i spanska vid Lunds universitet. Hon är aktiv i skoldebatten och aktuell som medförfattare till Utbildning, utbildning och åter utbildning (Gidlunds 2004).