Monarkin syns mycket och synas litet. Efter Nobelfesten fick modeskribenten Linda Leopold sparken från Dagens Nyheter efter att ha recenserat festblåsor med större formuleringsglädje än vad DN-kulturen medger, men temperaturen sjunker så fort man kommer bort en bit från det ståtliga utanverket. Forskningen har ägnat förstrött intresse åt statschefens uppgift, och samhällsdebatten präglas av lika delar tystnad och arrogans. De som gillar monarkin säger inte flasklock, och om de ändå säger flasklock blir det ofta inte mer sagt än så, medan de som är kritiska har slutat att anstränga sig och börjat förväxla anklagelser med argument.
Cecilia Åses bok Monarkins makt (Ordfront, 2009) erbjuder välkommen omväxling. Hon har för all del en kritisk grundhållning, men hon syftar längre än till att inta den korrekta positionen i debatten och hon har meningsfulla saker att säga. Läsbarheten hade vunnit på lite mer glimt i ögat och lite mindre förtjusning i den samhällsvetenskapliga jargongen, men det är kanske så här man måste skriva om man som Åse är statsvetare till professionen och vill behandla monarkin utan att blamera sig inför kolleger som forskar om valdeltagandet i skånska kommunalval eller maktstrukturer i mellanstora myndigheter.
Mycket kretsar kring samspelet mellan monarki och nation. Åse är inspirerad av Benedict Andersons idéer om nationen som en föreställd gemenskap, och hon vill visa hur monarkins ceremonier och kungahusets framträdanden bidrar till att befästa en känsla av att människor i Sverige hör ihop och har saker och ting utöver det politiska systemet gemensamt. Jag tycker att hon lyckas ganska bra.
Kungens bild på frimärken, mynt och vykort; tv- och radioprogram om det kungliga året; födelsedagar och andra högtider i kungafamiljen; nationella märkesdagar som den 6 juni, riksmötets öppnande och Nobeldagen – alltsammans är pusselbitar i det stora pusslet Sverige. Sannolikt överskattar Åse hur stor del av motivet som monarkins bitar är med och bildar, men visst har de betydelse.
Att det finns en nation som i någon mening omsluter politiken och skapar förutsättningar för den spelplan där demokratin kan verka, det lämnar inte Åse någon ro. För henne är ju nationen bara en föreställd, en inbillad gemenskap, och jag antar – här är hon inte så explicit – att hon utgår ifrån att den ena gruppens gemenskap utgör den andra gruppens utanförskap. Nationen stänger ute. Monarkin upprätthåller föreställningen om nationen. Alltså – fast nej, det skriver hon inte rakt upp och ned.
Men visst ser hon kungahuset som en irriterande livvakt åt nationen och till råga på allt en livvakt som är förfärligt svår att få grepp på; som institution är den så pinsamt personlig och populär: ”Diskussioner om statsskicket och om hur statschefsämbetet ska vara utformat riskerar hela tiden att glida från principiell nivå till en praktisk och konkret.” Här vill man som statsvetare prata system och så upptäcker man plötsligt att man står och resonerar om kungen och kronprinsessan.
Det har varit roligt att läsa Monarkins makt så till vida att jag ofta har nickat instämmande vad gäller iakttagelser och analys men skakat på huvudet inför slutsatserna. Jo, det stämmer att det finns en svensk nationalkänsla och att den skapar en ram för vår demokrati. Jo, det stämmer att monarkin är av de bärande bjälkarna i denna nationalkänsla.
Och jo, det stämmer att det är svårt att diskutera Sveriges framtida statsskick som om vårt nuvarande statsskick inte fanns. Fast allt detta är ju värdefullt och bra!
Nationalism kan vara polariserande och destruktiv, men jag tror inte att det är realistiskt att tänka sig ett samhälle utan nationalkänsla, och jag tror inte heller att detta är ett problem. Det behövs en utbredd känsla av att medborgarna har något gemensamt för att ett land ska hålla ihop och resultaten av demokratins maktkamp och konflikter respekteras. Och jag kan alls inte se hur den fredliga, filantropiska och inkluderande nationalkänsla som stöds av dagens svenska monarki skulle vara skadlig. Jag känner mig betydligt tryggare med att statens toppar firar nationaldagen på Skansen i stillsamma former än med att de läxar upp folk och talar om Sverige och det svenska som fria fantasier. Att nationalkänslan är upplevd snarare än uppmätt, och att den förändras över tid, betyder inte att den inte existerar.
Och att vi inte kan tala om Sveriges framtida statsskick utan att tänka på enskilda individer beror helt enkelt på att samhällen inte är laboratorieexperiment.
Vi bygger inte från noll utan från här och nu, och ska vi avskaffa ett omtyckt och demokratiskt välförankrat kungahus bör vi vara väldigt säkra på att vi får något bättre istället.
PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD. pj.anders.linder@svd.se
