”Genom att man plockar bort råttorna från sin mamma tre timmar varje dag utvecklas djuren till rädda stackare som sitter i ett hörn. Rädslan och osäkerheten gör att råttungarna också blir aggressiva.” Så beskriver en svensk forskare hur läkemedelsindustrin skapar ångestladdade råttor som nya psykofarmaka kan testas på (Världen Idag 14/11 2003).
I dag vet forskarna mycket, kanske alltför mycket, om människans natur. Ofta är biologiska fakta så obehagliga att vi helst inte vill veta. Vi är ju inte råttor.
Men alla stressade människomammor som har lämnat en skrikande ettåring på dagis vet vad forskarna talar om.
De flesta av oss känner intuitivt igen oss i råttornas lidande. Vi har alla en sorts inre biologisk kompass, en gammal hjärna från människans forntid. Forskarna kallar den reptilhjärnan. Där finns våra mest ursprungliga beteenden: fortplantningen, aggressionen och däggdjursbeteendet. Där formas våra traditionella könsroller, t ex kvinnors moderlighet. De finns för att garantera vår fortlevnad, inte
för att förtrycka kvinnor.
Men välfärds-Sverige förnekar människans natur. Vi har en välfärdsstat som förnekar biologiska band t ex mellan mor och barn. Våra välfärdsideal bygger på att familjebanden är svaga. Välfärdsstaten vill se oss som individer, fria från våra naturliga bindningar, allt för att skapa de vård- och bidragsbehov som är välfärdens innersta väsen i Sverige.
Människans natur har blivit ett politiskt problem.
När över 80 procent av svenska kvinnor inte vill dela föräldraledigheten och är nöjda med det, tycker välfärdseliten att kvinnorna inte vet sitt eget bästa. Att offra sig för sina barn är en mycket osvensk drift. Moderlighet är inte välfärd.
När primära drifter förtigs och förtrycks, far hela samhället illa. Våra barn mår allt sämre. De är stressade, deprimerade och aggressiva. Unga kvinnor slås ut av svår stress och depressioner.
Men välfärdseliten älskar sociala problem, det skapar jobb åt sociala ingenjörer. Folkhälsoinstitutet anordnar föräldrakurser och pappastöd. Rejäla
skattesänkningar för barnfamiljer är alldeles för enkelt.
Allt fler forskare talar i dag om hur gamla hjärnstrukturer påverkar den moderna människan. Steven Pinker, Harvardprofessor i psykologi, visar i sin uppmärksammade bok The Blank Slate - The Modern Denial of Human Nature (Viking Press, 2002) att vår hjärna inte är ett oskrivet blad. Vi styrs mer än vi tror av vår gamla reptilhjärna.
Den är vår överlevnads- och välfärdshjärna. Där finns våra bästa och äldsta mänskliga egenskaper inristade: Moderlighet (prioritera barnen), mannens beskyddarinstinkt (prioritera kvinnor och barn), familjeband (prioritera släktingar).
Några välfärdsforskare har bestämt att vi är välfärdsbäst i världen. Vi har inte en osvensk familjebaserad välfärd som i Sydeuropa och USA, utan en centralstyrd välfärdsstat med världens sjukaste folk.
Vår reptilhjärna revolterar mot välfärdsstaten. Den vill styra oss mot den lilla världens välfärd, som utgår från människans grundläggande behov och drifter. Där är faderlighet och
moderlighet inte samma sak.
Vi behöver mer kunskap om människans natur. Forskarna måste få berätta mer om vårt biologiska arv. Politiken och den sociala ingenjörskonsten måste backa tillbaka till samhällsbyggandets ruta ett - människan.
Det är dags att lära känna reptilhjärnan.
Elise Claeson är fri skribent och socionom. Hon är krönikör i Läkartidningen och har medarbetat i Finanstidningen. Hon har tidigare bl a varit utredare i Saco och arbetat med personalfrågor i Stockholms läns landsting.
