Idén att relationen mellan män och kvinnor bygger på maktkamp; att könen är lika med sociala konstruktioner; att olikheter mellan könen per definition är av ondo; att kvinnor i västerländska demokratier på ett väsentligt sätt tvingas till sämre liv; att politiken har en skyldighet att ändra vårt sätt att tänka – nå, ingen tror på det där längre. Under en period spred sig dessa föreställningar, men vem hör framstående politiker prata könsmaktsordning idag? Vilka samhällsomstörtande framtidsprogram drivs av partierna? Vilka av de stora ledarsidorna kräver skarpa förslag?

Exakt. Det är tyst. Det är 2011, och vi kan med största sannolikhet sortera in feminismen med frenologin och freudianismen, i kapitlet över historiska trender vars lockelse efterhand blir allt svårare att begripa.

Jag ser att Svenska Mässan klandrats av Reklamombudsmannen för sin marknadsföring: “Boka möten som en man. Hoppa över planeringen. Lägg över ansvaret på någon annan. Ta åt dig äran för ett lyckat arrangemang.” Det var nedvärderande mot män, hävdade RO. Och vi vet ju att ingen läser det omdömet utan att småle och skaka på huvudet, alternativt bara bläddra vidare. Lika grundmurad som åsikten är att män och kvinnor äger samma rättigheter, lika stark är trötthetskänslan inför det krympande antal aktivister som driver vidare den feministiska kampen. De är lite grann som Hiroo Onoda, japanen som utkämpade Andra världskriget i djungeln på ön Lubang till 1974.

Men medan Onoda var harmlös orsakar feminismen fortfarande problem. I samma veva som jag slutade vid Lunds Universitet för ett drygt decennium sedan, utgick det ett dekret från någon som bestämde, att det inte längre skulle vara tillåtet att föreläsa utan att först ha gått en kurs i något som hade med kön att göra. Vad jag vet gäller kravet fortfarande. Vad mera är, under den korta period då feminismen faktiskt drev fram beslut, infördes en mängd liknande krav i alla möjliga sammanhang: jämställdhetsplaner, genuskurser, unisexundervisning, inga volanger på gympan – you name it.

De dröjer sig kvar. Förutom att det rent intellektuellt och moraliskt är förkastligt, kostar de med största sannolikhet samhället hundratals miljoner kronor om året, pengar som skulle kunna gå till verksamheten.

Vilket politiskt parti blir först med att efterfråga en vitbok över feminismens kostnader, för att därefter rulla tillbaka den bombmatta av beslut som fortfarande gäller? Kristdemokraterna? Centern under Annie Lööf? Kanske Håkan Juholts blue labour?

Jag vet att det antagligen kvittar. Den vanliga gången är ju att den här sortens verklighetsfrämmande toppstyrning tynar bort genom att leva kvar som en sorts irrelevant fluff. Bråk ersätts av tystnad. När administratörerna går i pension får ingen ny person uppgiften att upprätta jämställdhetsplanen, man låtsas som om det aldrig hänt. Fram tills dess sitter någon för sig själv och skriver PM och kopierar papper.

Men efter allt vi gick igenom? Borde vi åtminstone inte #prataomdet? Riva upp några beslut?