Aftonbladets publicering av Sven-Otto Littorins påstådda sexköp går till historien som ett av de märkligaste publicistiska beslut som fattats av en stor redaktion. Mot bakgrund av hörsägen och nekande gick tidningen ut med namn och bild på ministern och anklagade honom för ett preskriberat brott för vilket han varken gripits eller åtalats. Det är ett exempel på hur svenska medier i internets tid famlar efter en linje när det gäller namnpublicering för offentliga personer.
I vintras skrämde en full riksdagsman en kvinnlig kollega under en fest till den grad att vakter tillkallades. Rikspressen valde att anonymisera honom, trots att han är folkvald och att uppträdet skedde i riksdagshuset. Det dröjde länge innan den nu dömde våldtäktsmannen Göran Lindbergs identitet offentliggjordes, trots att den förre rektorn för polishögskolan och länspolismästaren gjort karriär på att värna kvinnors värdighet. Häromdagen fick vi veta att två kandiderande kommunpolitiker (den ene högt uppsatt fackföreningsman) i juli gripits för att ha köpt sex i en LO-ägd lägenhet. En har erkänt och fått strafföreläggande, den andre har att vänta vad som tycks vara ett vattentätt åtal. Kvällstidningarna har skrivit om fallet utan att för väljarna avslöja männens identitet.
Om en fri press är ett avgörande inslag i väljarnas underlag inför politiska val, hur kan man då låta bli att berätta att listan till valet innehåller brottslingar? Vad innebär då begreppet allmänintresse? I andra fall tycks medierna benägna att tolka nyfikenhet som tillräckligt för att namnpublicering — ett färskt exempel gäller den svenske pedofil som dömts i Kambodja och fick sin identitet röjd i Aftonbladet.
Det finns goda skäl att inte hänga ut offentliga personer som begått brott, framför om minderåriga barn tvingas lida för sina föräldrars handlingar. Det är emellertid inte ett absolut kriterium och just i fallet med folkvalda bör det krävas mycket speciella skäl för att väljarna inte ska tillåtas göra sina egna bedömningar.
En aspekt av sådana här historier är den mänskliga. Det är inte svårt att sätta sig in i hur den person mår som i fyllan och villan tappat omdömet och riskerat familj och karriär. Men det är skillnad på att göra sig till åtlöje och på att begå brott. Dessutom är sammanhanget relevant, om handlingen sker i samband med yrkesutövning eller privat.
Privatpersonen Roland är, kan jag avslöja, en blödig typ. Men hade jag varit ansvarig utgivare för en tidning skulle jag ibland tvingats sätta mig över detta. Då är det pressetik jag bör förhålla mig till, inte privatmoral och magkänsla. Min roll skulle omfatta ett samhällsansvar med demokratisk funktion. Givetvis formas pressetisk praxis bland annat av medkänsla, men det finns fler förutsättningar för slutsatser och beslut. Personligen är jag tacksam att jag slipper. Min åsikt är nämligen att de socialdemokratiska politiker som greps i en LO-ägd lägenhet för brott mot sexköpslagen bör namnges — lika självklart som att Littorinskrönan aldrig borde ha publicerats.
Roland Poirier Martinsson är filosof och författare. Han leder Timbro Medieinstitut. rolandpm@gmail.com
