IDEOLOGIPRODUKTION | Den offentliga kampanjmaskinen

En infiltratör i Stadshuset skickar över ett kuvert med komprometterande material. Jag tömmer ut innehållet över skrivbordet, petar lite försiktigt med blyertspennan på de obscent klargula artiklarna.
Något som ser ut som en tungskrapa för myskoxar fångar uppmärksamheten. Jag läser: ”Håll rekommenderat tryck eller snäppet högre så spar du pengar och minskar växthuseffekten.” Det är en mojäng för att kolla lufttrycket i bildäck. En kampanj, alltså.

Ett vykort innehåller fler upplysningar: ”Duschar du längre så regnar det mer. Ett snålspolande munstycke minskar dina koldioxidutsläpp med 54 kg/år. Håll ögonen på växthuseffekten!” Uppfattat. Med dagens effektiva deodoranter behöver man faktiskt inte tvätta sig så ofta.
Det där med tryckmojängen och vykortet kan jag på sätt och vis förstå. De tycks höra hemma i kampanjen. Nästa pryl är mer mysko. Om jag begriper rätt är det en nyckelring som man kan hänga om halsen. ”Håll ögonen på växthuseffekten”, står det på remmen. Fast vad ska man ha den till? Vilken är kopplingen till jordens framtid? Kanske är meningen att man ska minska på koldioxidflödet i utandningsluften genom att dra åt lite kring strupen.

Ser man på, ett följebrev. Från Viviann Gunnarsson, miljö- och konsumentborgarråd i Stockholm. Jordens klimat är i förändring, berättar hon, men vi stockholmare gör något åt det. Höjdpunkten tycks vara en internationell klimatkonferens som anordnas i Stockholm våren 2006.
Men hur mycket mindre måste jag duscha för att uppväga effekten av utsläppen från de flygresor som går till klimatkonferensen? Frågan kommer att hålla mig vaken om nätterna.
Hur många miljoner kronor av våra skattepengar går till kommunala och statliga kampanjer? Inget vet. Informationen finns säkert där, om någon har lust att plöja igenom ett antal hyllmetrar med budgetluntor och liknande.

Många brev, annonser och nyckelringar har det blivit genom åren. Och många av de enskilda informationsinsatserna går säkert att försvara på
någorlunda rationella grunder. Men den samlade intrycket av byråkraternas och politikernas hetsjakt på vår uppmärksamhet och våra sympatier blir ganska avskräckande.
Varje myndighet med självaktning, och varje förvaltning, har en tidning eller ett nyhetsbrev. De mäktigaste, som Skatteverket, producerar egna reklamfilmer och lägger upp ungdomssidor på nätet. På Skattungen.se väntar Kim, en virtuell fogdinna som ler piggt och berättar allt om våra bördor.

Nyligen upptäckte jag att det statliga Apoteksbolagets avdelning för samhällskontakter har fler anställda än näringslivets tankesmedja Timbro. Det säger något om rådande styrkeförhållanden i samhällsdebatten.
En av poängerna med demokrati är att folket talar om hur politiken ska se ut. Men allt oftare är det politikerna som talar om hur vi ska bete oss: vad vi ska tycka, göra och tro. Vi betalar skatt för förmånen att bli skrivna på näsan och tagna i örat.

Gränsen mellan upplysning och ideologiproduktion blir flytande. Informationen som vi får har
stått på en dagordning innan den hamnade i vår brevlåda. Vi serveras fakta, men inte sällan inkapslade i en politisk åskådning. Så mycket släpper bilarna ut, får vi veta, och privatbilismen ska bort för den hör inte hemma i det gröna folkhemmet. Där åker alla omkring i kollektiva framtidsfordon formgivna av Lasse Åberg.
Jag har ett tips till de brandgula. När Alliansen bildar regering efter nästa val finns det en viktig reform som inte behöver bli dyr att genomföra. Tvärtom går det säkert att spara pengar. Sätt i gång en kampanj mot alla kampanjer. Montera ner apparaten för ideologiproduktion.