Ofta beskrivs det civila samhället som de organisationer som finns utanför staten och marknaden. Det är alldeles otillräckligt. Det civila samhället är så mycket mer – det är alla de slag av frivilliga och ofta tillfälliga gemenskaper som vi ansluter oss till, och som mestadels inte är formella organisationer med stadgar och medlemskap. Det civila samhället är föräldrar som tillsammans organiserar en klassutflykt, grannen som tömmer vår brevlåda medan vi är på semester eller vänner och släktingar som istället för att ge presenter vid ett femtioårsfirande skänker pengar till välgörande ändamål.
I fria och öppna samhällen, där möjligheten finns att lämna de gemenskaper som man fötts in i, tillhör också familjen, släkten och de religiösa samfunden det civila samhället.
Medan politiken fungerar som den sfär som skyddar våra friheter att ingå frivilliga avtal eller att ingå i frivilliga gemenskaper är marknaden och det civila samhället de sfärer inom vilka vi kan utöva dessa rättigheter. Det civila samhället utgör sålunda en tredje sfär, där andra regler gäller och dygder råder än i staten/politiken eller på marknaden. Dess roll är att såväl forma, fostra och socialisera individerna, som att vara en skyddszon för dem i deras möten med statsapparatens klåfingrighet eller marknadens negativa effekter.
Starka och centraliserade statsmakter har alltid ogillat det civila samhället, eftersom det har begränsat det offentligas inflytande och kontroll över individerna. Sveriges politiska historia från 1950-talet och framåt är sålunda också historien om hur det civila samhällets mångfald av frivilliga lösningar inom alla områden trängdes ut av staten genom riksomfattande, centraliserade, offentliga och enhetliga lösningar. Socialdemokraterna lanserade parollen ”det starka samhället” och gjorde begreppen ”stat” och ”samhälle” till varandras synonymer.
Det var också i denna veva som den statsbärande socialdemokratin ställde stora delar av det civila samhällets olika organisationer, folkrörelserna, under sin egen partiapparat. Yrkeskarriären för partiboksbärande strebrar blev en marsch genom olika instanser i detta konglomerat av semioffentliga institutioner som med en skönskrivning benämndes arbetarrörelsen.
Istället för organisationer i det civila samhället, NGO:s – Non-governmental organizations, fick vi vad man i ett modernt politiskt språkbruk kallar för ”GONGO:s” – Governmentally organized non-governmental organizations.
Numera, när socialdemokratin inte längre är självklart identisk med begreppet statsbärande parti, bryts dessa ”folkrörelsers” band med staten upp, åtminstone i organisatorisk form (deras ekonomiska navelsträngar är dock fortfarande kopplade till statskassan).
Märkligt nog lanseras samtidigt tanken att även borgerliga partier borde göra som socialdemokraterna. Men den frihetliga uppgiften är att vidga det civila samhällets sfär, inte underordna den staten ånyo. Vi behöver inte borgerliga motsvarigheter till socialdemokratiska GONGO:s.
Thomas Gür är företagare och skribent.
thomasgur@hotmail.com.
