Magnus Henrekson är inte bara professor i nationalekonomi och vd för Institutet för Näringslivsforskning. Han är en av de flitigaste och mest kreativa deltagarna i tillväxtdebatten. Det kommer till uttryck i färska böcker om ägande, entreprenörskap och den offentliga sektorns storlek samt i ett hart när oräkneligt antal artiklar och uppsatser. Nu funderar han på hur nästa omgång reformer av svensk ekonomi bör se ut.
Det är klart bättre att förbättra förutsättningarna för entreprenörskap, arbete och kunskap i små steg på många fronter än att satsa på enstaka radikala reformer, enligt Henrekson. Rätt framtidsväg är inte stora frälsningsinsatser uppifrån utan att främja en skapandets kultur.
Några dagar innan vi ses har SCB publicerat nationalräkenskaperna för tredje kvartalet 2010. De visar att BNP ökat med 6,9 procent jämfört med samma kvartal i fjol. Jag börjar där:
Enligt SCB växer svensk ekonomi i rekordfart. Hur angeläget är det egentligen med fler reformer?
Man ska se bakom rubrikerna också. Nästan hälften av tillväxten kommer från lagerinvesteringar, och de kan snabbt minska igen. Dessutom späder hushållen på sin köpkraft med väldigt mycket lånade pengar. Skulderna växte med över 50 miljarder kronor under tredje kvartalet.
Även om man tar hänsyn till detta är tillväxten god. Vi skördar frukterna av en reformperiod på 20 år, som har gjort Sverige till ett mycket liberalare och flexiblare land. Stora delar av Europa är rigidare.
Men att andra är dåliga är inget skäl att avstå från förbättringar. Vi bör inte mäta oss mot halvbra konkurrenter utan med de allra vassaste och framför allt med vår egen potential. Om det går att bli bättre ska vi förstås se till att det blir verklighet. Den som väljer att stå still upptäcker snart att han har valt att gå bakåt.
Vilka reformer vill du se?
Det finns en rad åtgärder som skulle puffa vårt ekonomiska system i välfärdshöjande och frihetlig riktning och som är både realistiska och statsfinansiellt billiga.
Entreprenörskapsinsatsen är den riktigt trånga sektorn. Vi vill att rätt företag startas av rätt personer, och då måste det finnas en bättre uppsida för dem som ska hoppa av trygga anställningar med bra pensionslösningar.
En del är skatteförändringar med liten betydelse för statskassan: Att optioner beskattas som kapital istället för inkomst av tjänst. Att reavinstskatten och ägarbeskattningen kommer ned till 20 procent. Att man kan ta av sitt pensionssparande, inte minst det kollektivavtalade, för att satsa i onoterade bolag.
Vi måste bort från institutionaliseringen. Som det är idag går även småspararnas pengar in i jättefonder och sådana samspelar bara med stora och redan etablerade företag.
På vilket sätt är det ett problem?
Det beror på vad för samhälle vi vill ha. Så länge det är skattemässigt mer gynnsamt att arbeta med lånat istället för eget kapital får vi fler företag som ägs av utlandsbaserade private equity-bolag och färre som ägs av inhemska entreprenörer. Jag tror att det är dåligt för pluralismen och människors chanser till självförverkligande. Förnyelsekraften blir för svag.
Så företagarvillkoren är det centrala?
De är väldigt viktiga, men jag vill också lyfta fram trygghets- och täthetspolitiken. Ifrågasätt inte behovet av trygghet utan idén att den ligger i turordningsregler! Vi behöver få en modernare trygghet, och det får man genom att trösklarna sänks så att det blir lättare att få jobb, och genom att man kan ta med sig tryggheten när man byter anställning. Tänk individuellt kompetenssparande, tänk trygghetskonton!
Och tätheten?
Det går en flyttström till större städer. Låt oss underlätta istället för att bekämpa den. Det är vad människor vill, inte minst unga. Det är bra för miljön att vi bor nära varandra, och större städer kan mycket lättare bära den differentierade tjänstesektor som blir så viktig framöver. Att investera i städernas infrastruktur och att få fart på bostadsmarknaden genom att byta bort flyttskatten och avreglera andrahandsuthyrningen är några nyckelåtgärder för en vitalare ekonomi.
