”Those are my principles, and if you don´t like them…well, I have others”.

Få har lika träffsäkert som Groucho Marx ringat in politikens bondfångare, en vindflöjel som gör allt för att bli vald.

Intuitivt misstror vi folk som ständigt sätter upp ett vått finger i luften innan de säger och gör något. I trianguleringens tid längtar vi efter politiker som står för något – och håller fast vid det. Det har varit för mycket extreme makeover i vandringen mot den ideologiska mittenöknen. Övertaktiska PR-konsulter och siffertrixande nationalekonomer har tagit över. Det borde vara tvärtom: strategerna är betalda drängar som ska anpassa sig till politikerns principer.

”Principerna är de avgörande byggstenarna”, bekräftade stjärnspinndoktorn Karl Rove i Almedalen (SvD 8/7). ”Partier blir framgångsrika när de hittar nya sätt att tillämpa sina principer på”. Världen häpnade när USA:s kvinnor röstade på Bushs säkerhetspolitik 2004.

I min förra kolumn
(23/6) visade jag att det finns en stark nyborgerlig livsstilstrend i Sverige. Det märks i bröllops-, baby-, hemmafixar- och trädgårdsboomarna. Men borgerliga Alliansen mumlar mest om att anpassa sig till ”medelklassen”. Fastighetsskattefrågan tonas ner till en medelklassfråga, trots att den fick sossar att rösta borgerligt.

Borgerligheten har beröringsskräck inför sin egen värdegrund.

Att vara socialliberal är att vara sosse.

Ättlingarna till borgerliga, fria, självägande bönder tror att Sverige har en naturlig vänstermajoritet; vi är alla sossar av naturen. Därför ska det inte pratas om äktenskap, familj och hem utan om dagis, jämställdhetsbonus och vårdnadsbidrag. Det är enklare att vara liberal välfärdsingenjör än sant borgerlig.

När borgarna passar i borgerliga principfrågor lämnas fältet fritt för folk med andra principer. Extremvänstern har i public service-radion under sommaren oblygt fått lansera sina samhällsförstörande tokigheter i Heliga familjen (P1). I inslaget ”middag med Gudrun” återlanseras stridsropet ”död åt familjen”.

Men det finns hopp.

I Almedalen pratade Fredrik Reinfeldt inte om att vi ska arbeta för att rädda välfärden; vi ska arbeta för att kunna stå på egna ben, utan bidrag. Jobbskatteavdraget ska göra det möjligt att leva på sin lön.

Starka, hoppfulla medborgare är viktigare än statens välfärdskataloger. Det är en borgerlig princip. Mera sånt.

Men det klart lysande nyborgerliga ljuset kommer från Storbritannien. Där har David Cameron vässat torypartiets principer till parlamentsvalvinnarklass.

Han har tagit kommandot över spinndoktorerna och ekonomerna och söker mandat för att återupprätta det personliga ansvaret i samhället. Hans politik står i bjärt kontrast till Tony Blairs PR-konsulttunga New Labour.

När den politiska kampen inte längre förs kring marknadsekonomin (Thatcher vann), är det dags att rätta till de fel som den socialistiska välfärdsstaten skapat, fixing the broken society.

Cameron söker mandat
för att bekämpa de samhällsförstörande värden, twisted values, som skapat fattigdom, sjukdom och sociala problem. Han puffar ständigt för äktenskapet, familjen och civilsamhället.

Han vågar vara värdekonservativ och borgerlig.

Elise Claeson är fri skribent.