Kolumn | Kvinnligt och manligt
Pojkar ska vara bäst, och flickor ska ha bästisar för att uppnå hög social status i skolan. Detta är en tumregel som förvånansvärt ofta går att tillämpa i försöken att förstå även vuxnas drivkrafter och beteenden.
Kvinnor och män är förstås mer lika än olika och det finns stora individuella skillnader, men det är till exempel empiriskt belagt att kvinnor upplever känslor starkare och har mer nära relationer än män. Kvinnor är generellt mer angelägna om barn och kärlek, medan män tävlar med varandra och är beredda att nedprioritera familj och vänner för att klättra i hierarkin.
Givetvis påverkar tekniska, kulturella och ekonomiska faktorer våra val, vilket märks på kvinnors starka frammarsch på arbetsmarknaden under de senaste fyrtio åren. Men även biologin spelar roll. Män har mer aggressivitet i sig och har större spatial förmåga, medan kvinnor har större verbal fallenhet, för att bara nämna ett par exempel.
Att konstatera att både arv och miljö påverkar människan torde
inte vara särskilt kontroversiellt. Men det provocerar ändå många. Harvardprofessorn Steven Pinker pekade häromåret i sin utmärkta bok The Blank Slate på en förklaring till detta: Den utbredda uppfattningen att vi föds som tomma ark. Kulturen anses vara det enda viktiga och vad vi blir är ett resultat av sociala konstruktioner.
Att utesluta arvet är en extrem hållning, men den har ändå blivit mainstream - särskilt bland dagens tongivande sociala ingenjörer och radikalfeminister. De är rädda för att erkänna biologiska skillnader, eftersom sådana inte kan ”åtgärdas” på politisk väg.
Men det finns ingen motsättning mellan att vara feminist och att vara medveten om skillnader mellan män och kvinnor. Tvärtom. Vi måste inte vara lika för att tillmätas lika värde och rättigheter. Jämlikhet handlar inte om att alla människor är likadana, utan om att vi har lika frihet att utveckla vår individualitet. Bara för att det finns skillnader som kan förklaras med biologi så legitimerar det inte diskriminering eller
att man förutsätter att en person ska vara typisk för sitt kön.
De som inte erkänner olikheterna har motsatt perspektiv. De rättfärdigar sin feminism med att vi under lagren av kulturpåverkan är likadana. De blandar ihop ”är” och ”bör” och lever därför i vanföreställningen att om vi identifierar biologiska skillnader så skulle det skapa rasism och sexism. Genusteoretiker tvingas förneka naturvetenskaplig kunskap om kön, eftersom den skulle få deras världsbild att rämna. Med näbbar och klor kämpar de emot att resultat från neurobiologin, den evolutionära psykologin och genetiken ska vinna gehör.
Det gör också att de missar väsentligheter. Just i dag på lilljulafton, med stressiga förberedelser inför familjehögtiden, påminns särskilt heltidsarbetande mammor om att kvinnor känslomässigt har svårare att lämna bort relationsarbetet med barn till andra. Antingen kan man blunda för denna inre konflikt mellan karriär och föräldraskap, eller så kan man ta hänsyn till den och underlätta för moderna kvinnor att få
balans i vardagen. Till exempel genom att göra det möjligt för fler att köpa hushållsnära tjänster.
Att kvinnor och män i dag erkänns ha samma värde och rättigheter har vi att tacka banbrytande tidiga liberala feminister för. En feminism som i deras anda fortsätter att kämpa för att män och kvinnor - med sina likheter och olikheter - ska få större möjligheter att forma sina liv efter eget huvud är välkommen. En kunskapsföraktande radikalfeminism som försöker få alla män och kvinnor till att bli lika är det inte.
Sofia Nerbrand är redaktionssekreterare i tidskriften Axess. Hon har tidigare varit utredare vid Reforminstitutet och chefredaktör för Liberal Debatt.
