Kolumn | Freivalds och folkrätten
I måndags höll utrikesminister Laila Freivalds ett linjetal om den svenska inställningen till folkrätten i ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Svensk utrikespolitik är inte i topp på den politiska agendan, och dessutom kom Freivalds tal i skymundan av att statsminister Göran Persson talade inför FN:s generalförsamling dagen efter.
Men Freivalds tal förtjänar att uppmärksammas, då det innehåller två viktiga markeringar.
Den första är en uttryckligt realpolitisk inställning till folkrätten. Så här sade utrikesministern: ”I bedömningen av en stats handlande kan det visa sig kontraproduktivt att framföra det fördömande som den folkrättsliga analysen kanske pekar på. Vidare kan det ibland vara lämpligt att stödja en politisk förhandling, om den sker mellan jämställda parter. Den folkrättsligt korrekta lösningen kan ju ibland vara opraktisk, politiskt omöjlig eller t o m orättvis i ett vidare perspektiv.”
Denna inställning blev än mer tydlig när Freivalds tog upp en aktuell
politisk fråga: ”Sverige välkomnade t ex den internationella domstolens yttrande om barriären på de ockuperade områdena i Palestina. Inte alla länder tyckte att det var rätt att ”störa” den politiska processen med ett juridiskt yttrande, men det tyckte vi.”
Alltså: Vi begagnar oss av folkrätten om det är i enlighet med våra politiska syften, och bedömer vi att folkrättsliga argument inte lämpar sig för våra politiska syften, ställer vi dem åt sidan.
Den andra markeringen i utrikesminister Freivalds tal var att Sverige ämnar driva folkrättsliga frågor inte bara genom FN, utan också genom andra organ utanför FN-samarbetet.
Detta är en naturligt följd av den instrumentella inställningen till folkrätten. Om FN-systemet inte förmår att agera, men det finns utrymme för politisk handling under åberopande av folkrätten, får man finna andra kanaler.
En sådan kanal är den Internationella brottsmålsdomstolen, ICC, som Sverige har varit en påskyndare av, och som Freivalds också nämnde i berömmande
ordalag.
Domstolen, som av regeringen presenteras som ”den största händelsen inom folkrätten sedan FN-stadgans tillkomst”, är inte kopplad till FN. Bland de 92 länder som godkänner domstolen finns inte Japan, Kina, Indien, Ryssland och USA, för att nämna några.
Domstolen har i stället tillkommit efter tillskyndande av EU, som inte heller dragit sig för att utöva påtryckningar på de dåvarande kandidaterna till unionen och på små (Andorra, San Marino, Liechtenstein), svaga (Bosnien, Makedonien) eller gravt skuldsatta stater (Bolivia, Mali, Sierra Leone) att ansluta sig till dess stadga.
I denna del liknar Sveriges och EU:s arbete, att med påtryckningar och ekonomiska incitament få ihop tillräckligt många stater som ställer upp bakom ICC, den amerikanska administrationens idé om flexibla koalitioner, alltså att inte gå genom FN eller Nato när den vägen är stängd, utan att agera tillsammans med ett antal USA-vänliga stater.
Lustigt nog brukar detta i europeiska sammanhang kallas för att USA agerar ensidigt,
unilateralt, något som kontrasteras mot europeisk multilateralism.
USA:s realpolitiska, och enligt vissa cyniska, hållning brukar illustreras med ett citat som tillskrivs förra utrikesministern Madeleine Albright: ”Vi agerar multilateralt när vi kan och unilateralt när vi måste.”
Sverige har givetvis inte tillstymmelsen av de maktmedel som USA kan uppbringa. Men inställningen är densamma - politiska mål, de ideologiska intressen man vill främja, och statsnyttan - har företräde framför juridiska principer eller bindningar till organisationer. Stater beter sig på det viset. Det är dock något som sällan har erkänts i svensk utrikespolitik, där man har sökt dölja det realpolitiska agerandet bakom kulisser av ord. Freivalds talade klarspråk - även i det perspektivet är hennes tal värt att uppmärksammas.
Thomas Gür är egenföretagare, fri skribent och programledare i TV 8:s intervjuserie Global Axess.
