–Det går inte att förneka att migration leder till kulturella konflikter, säger Philippe Legrain från talarstolen. Ändå har han precis hållit en halvtimmes plädering för fri arbetskraftsinvandring.

Det av regeringen tillsatta Globaliseringsrådet har blivit något så otippat som en intressant tankesmedja där samtidens stora frågor vrids och vänds. Rådet genererar läsvärda rapporter och ger förslag på politiska reformer för att möta förändringarna i vår omvärld.

Som påpekades av Pontus Braunerhjelm, huvudsekreterare för rådet och till vardags professor på KTH, gillar svensken globaliseringen i stort. Frihandel, gränsöverskridande investeringar och kulturellt utbyte välkomnas. Men en konsekvens väcker oro, nämligen migrationen. Därför sitter moderata migrationsministern Tobias Billström och LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin på samma bänk och lyssnar. Det är en fråga som inte går att fly från.

Invandrare – ditt land behöver dem, stod det alltså på tavlan bakom Philippe Legrain, från London School of Economics, skribent i allt ifrån The Guardian till The Financial Times och författare till en bok med samma namn (se SvD 17/2-07).

Som grund för detta påstående ger Legrain en rad argument. Först och främst det ekonomiska, så klart, där det är lika självklart att en rörlig arbetskraft är bra för ekonomin precis som att handel över gränserna är det. Det leder till bättre resursallokering, högre specialisering och starkare innovationsförmåga. Vidare pekar Legrain på den demografiska utvecklingen. Den svenska befolkningspyramiden står upp och ned, och arbetskraftens krav och utbildningsnivå är stigande. Men det finns många fler sorters jobb som måste göras, varför arbetskraftsinvandring är ett krav.

Slutligen framhåller Legrain det moraliska argumentet. Varje år drunknar massor med människor som försöker paddla in i Europa, när vi vägrar att låta dem ta de jobb vi själva inte ens vill ha.

Oron för det som Göran Persson kallade för social turism avfärdas. Nästan ingen flyttar till ett land för att parasitera på bidrag, tvärtom är migranter ett urval av särskilt driftiga människor, menar han. I vilket fall kan staten begränsa tillgången till de sociala förmånerna, men ge tillgång till arbetsmarknaden.

Men Legrain lever förstås i en ekonomisk modell, och inte i den svenska verkligheten. Den stagnerade arbetsmarknaden stänger ute invandrare och unga. Lågproduktiva eller lågt lönesatta jobb har utrangerats, företagande är krångligt, och kriminaliteten och den informella sektorn erbjuder andra karriärvägar för den som trots allt vill försöka försörja sig. Välfärdssystemen har en passiviserande effekt inte bara på de nyanlända. Och våra invandringsregler baseras inte på det naturliga urvalet, lyckligtvis. Där är bara några av de problem som måste adresseras för den som vill slippa ”kulturella konflikter”.

Att en rörlig arbetskraft i princip är av godo är dock ostridigt, även om LO-ordföranden vred sig som en mask när hon konfronterades med Legrains klara argumentation. Så håller också vår politik på området att förändras, där försörjningskrav vid anhöriginvandring är det ena verktyget, och underlättad arbetskraftsinvandring det andra. Helt fritt blir det nog aldrig.