Carin Jämtin var glad i går när de senaste opinionssiffrorna presenterades. Socialdemokraterna kniper främst väljare från Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna och få skulle förklara lyftet med något annat än att Juholt är utbytt mot en redig karl från IF Metall.

Jämtin ger en mer sminkad förklaring och framhåller en påstådd tydlighet från Socialdemokraternas sida. ”Vi har varit så väldigt tydliga kring frågan om arbetslösheten, var fler jobb ska komma ifrån” (TT), är Jämtins bud.

Mot bakgrund av Socialdemokraternas yviga profil det senaste året måste Jämtins förklaring ses som ett sista led i historieskrivningen om samma period. Vi minns att ”Juholts avgång var hans eget beslut” och anar kvardröjande behov av tillrättalägganden.

I fredags, en månad efter Juholts avgång, kom ett nytt utspel om Socialdemokraterna, vinsten och vården. Nu var beskedet att vinstdrivande företag ska kunna förbjudas på kommunal nivå. Besked om S inställning i frågan återkommer med viss regelbundenhet. Efter kongressbeslutet 2009 att inte kräva förbud mot vinst i välfärdssektorn har S ombestämt sig flera gånger. Tydliga linjer från S kan inte ens den mest välvillige skönja.

De politiska diskussionerna om konkurrensutsättning, fria skol- och vårdval och välfärdsföretag fick näring när SNS 2011 gav ut Konkurrensens konsekvenser. I det senaste numret av Ekonomisk Debatt skriver Henrik Jordahl, docent i nationalekonomi på Institutet för näringslivsforskning, förtjänstfullt om SNS-rapporten.

Jordahl konstaterar att de politiker som kritiserade valfrihetsreformerna för att aldrig ha föregåtts av analyser om reformernas eventuella effekter, själva också drevs av ideologiska motiv.

Kritikernas budskap var paradoxalt nog att de som drev igenom reformerna var ideologiskt drivna medan de såg sig själva som sakliga och neutrala. ”...vems perspektiv som var mest ideologiskt grundat: perspektivet hos dem som förespråkade en konkurrensutsättning av offentlig sektor eller hos dem som motsatte sig en sådan utveckling.”

Politiker som är nyfikna på och intresserade av vad som diskuteras i forskarvärlden är inte för många. Den som har ett öra mot akademien och dess arbetssätt vet också att frågorna är lika viktiga som svaren. Men en politiker kan i sitt värv inte utgå enbart från vetenskapens allra senast resultat för att formulera och sedan förklara sin politik för väljarna. Precis som att ideologi inte kan ersätta vetenskap, kan inte heller vetenskap ersätta ideologi.

Det är också frestande att fråga sig varför ideologi ofta beskrivs som något negativt i politiska sammanhang. Skilda idéer och värderingar är snarare garanter för ett politiskt välmående samtal. Utan värderingar som ställs mot varandra vore demokratin minst sagt arm.