Var det detta vi beslutade? Det hade jag ingen aaaaaning om? Så framstod politikernas reaktion när de vid årets Sälenkonferens med Folk och försvar konfronterades med solidaritetsförklaringens kärva budskap och sedan ombads beskriva vad den innebar i en konkret situation:
”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.”
Många kanske nu ångrar att man skrivit under denna helomvändning i svensk säkerhetspolitik. Det går inte att ta tillbaka den. Men visst finns det fiffiga utgångar.
En är att förneka att sådana situationer kan inträffa som skulle kunna få oss att överväga militärt bistånd. Det är ”kallakrigetscenarier”, utslag av rysskräck och uttyck för en föråldrad syn på säkerhetspolitik. Vi måste undvika att demonisera ryssen, i stället stödja Rysslands utveckling i demokratisk riktning.
Den som vill påstå att det inte finns risker för rysk aggression i vårt närområde har en tung bevisbörda. Och varför har vi då avgivit solidaritetsförklaringen? Och varför vill samma personer som förnekar att ett ryskt hot skulle kunna uppstå samtidigt slå vakt om alliansfriheten för att vi skall kunna stå utanför krig i närområdet? Litet bristande logik här, väl?
Det mest skrämmande argument som framförts i detta sammanhang är att vi inte bör diskutera hotscenarier för att det tas illa upp i Moskva. Tala om rysskräck!
Den andra utgången är att peka på att solidaritetsförklaringen inte innebär någon automatik i att ge militärt stöd utan att vårt agerande avgörs från fall till fall.
Självklart ska ingen regering i förväg tala om exakt vad den kommer att göra i en given situation. Men att i förväg helt förtränga vad det kan handla om gör hela doktrinen värdelös.
För att kunna ingripa militärt – med rimlig chans till framgång och med acceptabla risker – måste man ha förberett det på olika sätt. Om det exempelvis gäller att skicka marktrupp till ett baltiskt land måste man ha samverkat med det landets militära ledning, rekognoserat på plats och kanske till och med ha övat insatsen. Motsvarande förberedelse måste ha gjorts för de stridskrafter – från NATO eller EU – som vi räknar med ska ingripa tillsammans med oss.
Detta är också nödvändigt för att skapa mental beredskap hos politiker och allmänhet för ett eventuellt ingripande.
Om vi då gör de förberedelser som behövs för att vi ska kunna ingripa, har vi då handlingsfrihet att låta bli att ingripa om en kris bryter ut? Reellt ja, men moraliskt? Att det kommer att uppfattas som ett svek är givet.
De som inte störs moraliskt av ett svek kanske ändå borde begrunda att vi kopplat våra ”löften” i solidaritetsförklaringen till förväntan att själva få hjälp om det behövs.
Bo Hugemark är pensionerad överste och aktuell med Trovärdig solidaritet (Den nya välfärden). bo.hugemark@war-and-peace.se
