Fyra av tio journalister sympatiserar med Miljöpartiet, enligt en undersökning av professor Kent Asp, betydligt fler än vad som återspeglar sig i resten av samhället.

I en intervju i Rapport förklarade han att detta gjorde att detta kunde leda till att partiet slapp undan granskningar mer än något annat parti. Ändå verkar det inte som detta ses som något problem. Trots att journalister har stor möjlighet att påverka opinionen, och därmed har makt, anser man själva att professionalismen alltid får stå tillbaks för de personliga åsikterna.

För det mesta är det nog också så, men ingen man eller kvinna är en ö, och alla påverkas av sin omgivning. Med tanke på att en journalist ska vara kritisk, självständig och ständigt ifrågasätta etablerade sanningar är det också konstigt att man inte ifrågasätter de egna åsikterna. Men istället för självrannsakan svarar medierna på samma sätt som man bemöter all kritik: genom att slå den ifrån sig.

Frilansjournalisten Lars Adaktusson hävdar däremot i en intervju på Newsmill ( 4/5) att det finns en värderingsmässig slagsida åt vänster inom journalistkåren som är problematisk: ”Vad vi har inom journalistkåren är en åsiktsmässig och värderingsmässig likriktning som undergräver förtroendet för journalistkåren.”

Hans påstående bekräftas av SOM-institutets nya studie där förtroendet för journalisterna sjunkit med två procentenheter mellan 2010 och 2011, från 25 till 23.

Journalister är därmed den yrkeskår som svenska folket har lägst förtroende för. Visst finns det stora skillnader mellan förtroendet i olika medier och självklart får journalister ta stryk eftersom de ofta för fram dåliga nyheter, men det är ändå alarmerande siffror och hela kåren borde ställa sig frågan varför, och vad som kan göras åt saken?

Förtroende är trots allt inte något man får utan något man förtjänar. Att branschen krymper och ger allt mindre intäkter så att det inte finns pengar exempelvis till utrikesrapportering och grävande journalistik är bara en del av förklaringen till misstron. Och varför ställs aldrig de ansvariga, cheferna och ägarna till svars?

Enligt många kritiker känner läsarna/tittarna/lyssnarna inte igen sig i den verklighet som skildras i medierna, vilket cheferna sannerligen borde ta till sig. För om journalistiken saknar relevans borde det väl vara viktigt att ta reda på vad som kan förbättras?

Journalistik är trots allt oerhört viktigt i en demokrati. Om det inte finns oberoende fakta som berättar hur det verkligen är, kan medborgarna inte ta ställning till frågor utan informationsgapet som uppstår fylls istället av andra intressenter. Om medborgarna inte har tilltro till journalisterna så vem ska de då tro på? Politikerna? Intresseorganisationerna?

Nej, alla har att vinna på en journalistkår som har allmänhetens förtroende eftersom de gör ett gediget jobb, granskar fakta och skildrar hela landets verklighet oavsett politiska åsikter.