De två våldtäktsmisstänkta Stureplansprofilerna friades av Stockholms tingsrätt i maj, men dömdes av vänsterextrema Afa. ”‘Stureplansprofilerna‘ wanted dead or alive”, skriver gruppen på sin hemsida och passar på att namnge alla domare som har dömt i målet.

Nämndemannen Cecilia Beckroth har, som hon själv skriver i en debattartikel i Expressen (23/8), fått betala ett högt pris för den friande domen.

Hon berättar för mig att hon lever med skyddade personuppgifter efter att ha ofredats och hotats och hon är säker på att trakasserierna till viss del beror på mediernas rapportering.

–När tidningarna skriver att den friande domen berodde på domarnas dåliga kvinnosyn, blir vi ett legitimt mål för hot.

Ändå fortsätter hon att delta aktivt i debatten om domen.

–Jag ser det som min demokratiska plikt som nämndeman att förklara varför vi har dömt som vi har gjort, säger hon.

Om bara fler ville komma ihåg sina demokratiska plikter när drevet går.

Citys chefredaktör Mikael Nestius är en av de debattörer som har anklagat domarna, bland dem Cecilia Beckroth, för att ha låtit sin dåliga kvinnosyn grumla omdömet i Stureplansmålet. Nestius är tvärsäker på att de båda männen ”visste precis vad de gjorde” och hänvisar bland annat till sms:en de skickade till varandra dagen efter den misstänkta våldtäkten. ”Vi berättar inte det här med NN för någon. Men fan va Gött det är med förnödering NN är vår gängHora och så ska det vara” skrev den ene av dem och fick svaret ”tyst som i graven ha ha. Ja hon är underbar”.

Om de båda männen hävdade att de aldrig hade träffat målsäganden skulle sms:en vara ”avslöjande” som det heter i Nestius City. Det gör de inte. Deras version av händelseförloppet – att de tre haft frivilligt sex med förnedringsinslag – motsägs inte av deras meddelanden, hur motbjudande de än må vara.

Men Mikael Nestius är inte den ende debattören som slirar när bilden av rättsrötan ska tecknas. I en yrvaken debattartikel om Stureplansmålet i Expressen skrev Fi-kvinnorna Gudrun Schyman, Maria Carlshamre och Stina Sundberg (8/5): ”Det är något märkligt med den här typen av rättsfall. Om jag utför en handling som rent objektivt är ett brott, men samtidigt inte begriper att det jag gör är ett brott, så kan jag frias. På vilket annat område ser det ut så?” I en viktig debatt om ett allvarligt brott nöjer sig Fi-kvinnorna med att uttrycka sin förvåning över uppsåtet som juridiskt koncept.

Deras inlägg är symptomatiskt för stämningarna i debatten. När friande domar förutsätts bero på en sjuk lagstiftning och kvinnoföraktande domstolar blir den enda rimliga lösningen att omedelbart kräva ett slut på all sexism. Men att hänfalla åt sådan utopism är att göra det lätt för sig. Gudrun Schyman och hennes kollegor skulle göra mer för rättstryggheten om de vore beredda att ta vid där sexualbrottsutredningen slutade och fundera ytterligare ett varv över hur lagstiftningen kan bli skarpare.

När varje friande våldtäktsdom leder till hetsstämningar i medierna får vi inte bara en debatt som är mindre konstruktiv än den skulle kunna vara. Risken är att allt färre domare och nämndemän vågar göra som Cecilia Beckroth och kommunicera till allmänheten hur rätten har resonerat. Vanliga människor har då bara att förlita sig på en journalistkår som vet allt- för väl att historier om sexistiska domstolar och rättsröta säljer.