Barnporrsdebatten är sig lik. Anklagelser om fel motiv och fula avsikter kastas fram och tillbaka, in absurdum. Nyligen dömdes en man i Uppsala tingsrätt för innehav av barnporr. Den här gången talar vi inte om foton, utan japanska serieteckningar. Hur vi därmed har bekämpat barnpornografi är oklart. Något övergrepp har, förstås, inte begåtts. Lagstiftningen får därmed tydliga drag av tankeförbud.

I japansk seriekultur förekommer alltifrån konstiga vidunder till pornografi, ofta i kombinationer man knappt kan föreställa sig. Barnporrlagen omfattar förvisso inte bilder som har ”konstnärligt värde”, men i domen står det att den konstnärliga friheten bara gäller ”den som själv målar”.

–Undantaget gäller inte så fort bilden kan spridas, som från en dator, förtydligar Axel Peterson, kansliråd på justiedepartementet. (DN 22/7)

Så ironiskt. Mannen är seriesamlare med tusentals bilder hemma, och hans fall är att han inte ritat dem själv?

Under kulturhuvudstadsåret 1998 led stockholmarna ingen brist på kulturella happenings. Stan var full av utställningar, föreställningar, tillställningar och kanske rentav en och annan vanföreställning. I utbudet återfanns utställningen Soft Core på Historiska museet, som bestod av svartvita bilder på nakna unga pojkar, fotograferade av Donald Mader. Chefen för Historiska, Jane Cederqvist, ångrade djupt att hon upplåtit plats åt Kulturhuvudstadsårets arrangörer, som vägrade gå henne till mötes och plocka ner bilderna.

–Jag vill inte ha dem i mitt museum, Jag trodde att det skulle bli en konstutställning, men detta är barnporr, sade hon till Aftonbladet. (31/5 1998).

Cederqvist fick stöd av Josephine Adaktusson på barnrättsorganisationen Ecpat Sverige.

–Det här är inte kultur. Det är inte oskyldiga bilder på nakna barn, det finns en klar sexuell anspelning, förklarade hon.

En kille satt på en stol. En annan stod upp i profil, med blicken vänd mot kameran. Jovisst, ibland syntes kön. Men porr? Säkert såg Donald Mader detta, men den klara sexuella anspelningen gick mig förbi. Diskussionerna kring barnporr är problematiska eftersom de kräver att vi bestämmer oss för vad som är sexuellt och inte. Och sådant sitter, liksom skönheten, ofta i betraktarens öga. Där jag bara ser naket, ser någon annan regelrätt pornografi.

Soft Core fick ett abrupt slut när nynazister förstörde bilderna och efterlämnade ett antal flygblad om att attentatet skulle ses som en gärning ”till kulturens försvar” eftersom ”destruktiv och degenerad ’konst’ dominerar kulturhuvudstadsåret”.

Samma sommar stormade det kring modereportage i tidskriften Bibel. Bilderna föreställde en ung flicka, som härjade i syrrans eller kanske mammans garderob. På vissa bilder delvis avklädd, men å andra sidan i ett ack så välbekant scenario. ”Barnporr!”, ropade kritikerna. ”En tjej utklädd i mammas kläder”, svarade ansvarige utgivaren Pietro Maglio trött i en radiodiskussion där det hävdades att unga tjejer inte skulle exploateras, utan att de borde få ha om sin kroppsliga utveckling ”i fred”.

Den synen har jag aldrig förstått mig på. Det låter som en synnerligen konstruerad bild av verkligheten. Vem tror att puberteten är en eremitverksamhet? Barn är faktiskt inte asexuella varelser. Det är ofta det som gör en bild som skildrar gränslandet mellan barn och vuxen vacker för oss som har barndomen bakom oss. Sexualiteten finns där, men mindre medvetet beräknande och mer nyfiken. Det är inte fult, utan fint – om man inte får lust att våldta, skada och tvinga när man ser det, förstås.

Det senaste tillskottet i lagväg är ett tittförbud gällande barnporr. Den borde med Uppsaladomen i färskt minne innebära att serietecknare och fotografer kanske fortfarande kan gömma sig bakom den konstnärliga friheten, men gud nåde oss som tittar.

Hysterin som omgärdar kampen mot sexuella övergrepp på barn måste få ett slut. För ja, allt det fula finns. Elaka människor, sjuka övergrepp, tvång och grymhet. Allt detta finns och det ska vi bekämpa – med lagen som verktyg.

Men vi kan inte göra det till vilket pris som helst. Vi kan inte låta förekomsten av det grymma bestämma hur vi ska se på allt som är vackert. Då har vi i samma stund dömt ut och misstänkliggjort såväl människans förmåga att fantisera som barns gryende sexualitet. Då har vi redan förlorat. Liksom vi brukar säga att terrorismens existens inte ska få sätta det öppna samhällets spelregler bör vi beslutsamt se till att pedofilernas existens inte styr vad våra blickar ser när vi ser ett naket barn. Min blick är min, inte deras.

Sanna Rayman är ledarskribent i SvD. sanna.rayman@svd.se