Det går inte precis lysande för Kristdemokraterna, men det går inte riktigt så dåligt som många fått för sig. I hög grad är det succévalet 1998 som spökar. Då stod Alf Svensson på toppen av sin karriär, samtidigt som Carl Bildt hade ledsnat på svensk partipolitik och både FP och C hade vilsna och nyvalda ledare. Lars Leijonborg skulle få sitt genombrott senare; Lennart Daléus fick det aldrig.
KD nådde hela 11,7 procent 1998 och lyckades rätt bra även 2002, då man noterade 9,1 procent. Sedan avgick Alf Svensson, Fredrik Reinfeldt tillträdde och spelplanen ändrades. I höstas fick KD nöja sig med 5,6 procent. Det är hälften av vad man fick under sitt toppår – men 2-3 gånger bättre än vad man brukade få under sin långa ökenvandring.
När Mats Odell nu säger att KD upplever en av sina värsta kriser sedan partiet bildades, blir det begripligt främst mot bakgrund av förväntningarna från åren runt 2000. Då väcktes förhoppningar om att man skulle kunna etablera sig som ett betydligt större parti, och detta fick KD att skruva upp tempot i ett projekt som redan pågått ganska länge: Att sluta vara motkulturens röst, att slipa bort hullingarna och bli ett parti som alla andra. Om KD skulle bli riktigt stort gick det inte att hålla fast vid en moralistisk KDS-attityd som gick rakt emot tidsandan.
Moderniseringen var välkommen och viktig, men tyvärr åkte barn ut med badvattnet. Man gjorde sig av med förlegade hållningar men i samma veva tappade man viljan och orken att över huvud taget driva åsikter som inte uppskattas i den mediala mittfåran.
I ivern att bli ett parti för alla löpte man plötsligt risken att inte vara ett parti för någon. Istället för att vara ett värdebaserat och kontroversiellt parti som gör skillnad och får sex procent av rösterna, höll man att bli en följsam och ofarlig rörelse på väg ned mot 2,6 procent.
Häromåret fick Göran Hägglund upp ögonen för detta hot och anlade moteld i form av budskap om ”verklighetens folk” och att KD bör gå in i rollen som politikens gränspoliser. Det var helt rätt tänkt. Budskapen var alltför salta för att kunna förverkliga de gamla drömmarna om valresultat på 15-20 procent, men de hade kunnat ge KD en distinkt, märgfull och viktig roll i det borgerliga samarbetet.
Hade kunnat. Nu blev det halvhjärtat. Partikamrater blev rädda för sin egen skugga: Skulle man plötsligt hamna i hetluften igen!? Och Göran Hägglund hade inte idéer, kraft och processer nog för att fylla begreppen med innehåll. Det hela blev alltför vagt och fick aldrig lyftkraft.
När Mats Odell igår annonserade sin kandidatur till partiledarposten var en viktig signal att verklighetens folk och andra begrepp från den insomnade motoffensiven måste fyllas med innehåll. Och det är svårt att se bättre vägar till framgång för KD: en framgång som framför allt handlar om att bli relevant och spela roll.
Ligger den bästa chansen i att KD satsar på Mats Odell eller i att man ger Göran Hägglund uppdraget att gå från ord till handling? Det är vad kampanjen fram till rikstinget måste handla om.
