Terrorism är att sätta skräck i befolkningen för att på sikt påverka politiken. Det idealiska svaret på ett terrordåd torde således vara att resa sig upp, borsta av dammet, och gå vidare. Men den politiska verkligheten är förstås mer komplicerad.
Redan några dagar efter terrorattacken på Norge och Arbeiderpartiet har man börjat spekulera. Hur gynnas statsminister Jens Stoltenberg, vars parti var måltavla, och som dessutom klivit fram som en stor ledare? Hur kommer det att drabba Fremskrittspartiet att Anders Behring Breivik har varit medlem?
Resonemangen känns en smula ovärdiga några dagar efter vad som måste beskrivas som en nationell tragedi. Dessutom är de motsägelsefulla. Om idealet är att demokratin ska gå vidare oberörd av terrorn, bör väljarna då överhuvudtaget låta sina partisympatier påverkas av attacken? Och vilka politiska beslut innebär egentligen att gå terroristen till mötes?
Historien visar att det inte är lätt att avgöra.
På 1970-talet härjade Röda arméfraktionen. Deras teoretiska grund för terrordåd var, grovt förenklat, att de ville framkalla en polisstat, vars förtryck skulle väcka befolkningen ur sin slummer varpå socialistisk revolution skulle följa. Västtyskland svarade med strängare straff, inskränkta rättigheter i domstolsprocesser, bredare övervakning och kraftfullare polis.
Västtyskland blev nu ingen polisstat. Men ändå kan man argumentera för att reaktionen på ett sätt innebar att gå terroristerna till mötes. Men det var knappast fel.
Terrorbombningarna i Madrid 2004 var inte bara otroligt blodiga, med 191 döda och långt över tusen skadade. De utfördes dessutom bara dagar innan Spanien skulle hålla allmänna val. Det försatte de spanska väljarna och politikerna i en rad dilemman.
Kunde man säga att dådet påverkade demokratins gång, när väljarna tre dagar senare sparkade ut sittande regering? Omöjligt att avgöra.
Attacken visade sig senare vara utförd av en grupp inspirerad av al-Qaida, som man kunde anta ville påverka valet till fördel för vänstern. Den hade nämligen lovat att dra tillbaks de spanska soldaterna från Irak.
Gick den nyvalde premiärministern Zapatero terroristerna till mötes när han sedan faktiskt beslöt att dra hem trupperna? Borde han inte istället ha svarat på dådet med att förstärka insatsen? Debatten fördes, i synnerhet i USA. Men man kan knappast klandra Zapatero för att han fullföljde sitt löfte till väljarna.
Just nu är opinionsinstituten sannolikt i full färd med att ringa runt till de norska väljarna. Vad kan man svara med gott samvete? Att man av sympati bytt till Arbeiderpartiet, trots att man i praktiken då har låtit ett terrordåd påverka? Den som hade tänkt stemme på Fremskrittspartiet har kanske heller ingen enkel sits, om det nu gäller att förhålla sig opåverkad.
Partipolitiska spekulationer känns som sagt inte helt bra när en nation sörjer. Kanske borde opinionsmätarna få vänta ett par dagar. Men väljarna bör hur som helst inte känna allt för stor skuld inför sina osäkra svar. Det är demokratins fördel att svaret inte är givet.
Förvisso påverkas opinionen av terrordåd. Självklart. Men lyckligtvis kan ingen veta hur. Funnes det ett givet mönster skulle terroristerna kanske försöka oftare.
