Så har Sveriges vänsterpolitiska offentlighet åter begått första maj, och vi har än en gång fått höra tal på temat rätten till arbete.
Rätten till arbete är ett begrepp som har tilllåtits ta plats i den politiska retorikens huvudfåra trots att det härrör från statssocialismen med dess ideal om samhället som myrstack och dess fientliga inställning till den enskilda människans rätt att arbeta. Det är signifikativt att svensk socialdemokrati inte har frigjort sig från denna föreställning.
Märk väl att ”rätten till arbete” inte är samma sak som ”rätten att arbeta”. Det sistnämnda innebär att var och en av oss har rätt att arbeta med det jobb, inom det yrke och till de villkor som vi själva har accepterat. Men rätten att arbeta är starkt inskränkt i vårt land och det just av de krafter som gärna talar om rätten till arbete. Om du och en person som vill ta ditt arbete i anspråk är överens, finns det likväl ett oräkneligt antal hinder som måste passeras om inte ni bägge ska vara lagbrytare.
Rätten till arbete
innebär å sin sida uppenbarligen att någon har skyldighet att ge mig ett arbete. Men antag att en pizzeriaägare anställer mig, eftersom jag har rätt till arbete och han, av någon anledning, har blivit skyldig att ge mig detta arbete på pizzerian. Vem är då skyldig att ge pizzeriaägaren arbete? Han har ju samma rätt som jag.

Pizzeriaägaren lever på att sälja pizzor - hans rätt till arbete skulle innebära att någon är skyldig att köpa pizzorna. Men ett sådant system, där vi som konsumenter är skyldiga att köpa företagens produkter och tjänster därför att företagaren har rätt till arbete, alltså intäkter, vore absurt. Lika absurd är tanken att jag skulle ha rätt till arbete - att någon är skyldig att köpa min arbetskraft.
En sådan skyldighet kan bara uppfyllas i en ekonomi där alla som arbetar är anställda och ingen enskild person är anställare. I ett sådant samhälle finns inga egenföretagare, inga frilansar eller företag i privat ägo. Staten är arbetsköpare och skyldig att förverkliga principen om allas
rätt till arbete. Sådana ekonomiska system har mänskligheten prövat på - på några ställen i världen har de också överlevt, och där äter folk gräs för att överleva.

Det är också på denna ideologiska grund som föreställningen om rätten till arbete vilar. Skrivningen finns i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948, och den fördes dit av sovjetkommunistiska jurister. Principen hade alltså varit i socialismens säck innan den hamnade i FN:s påse, och den fick plats i deklarationen tillsammans med ett antal andra så kallade sociala rättigheter, som rätten till betald semester, som en kompromiss med de liberala rättigheter som inleder deklarationen. Men vem är skyldig att betala pizzeriaägarens semester?
Om någon politiker hävdade att företagare hade rätt till kunder och att vi hade en skyldighet att köpa deras varor och tjänster, skulle vi med rätta dårförklara dem.
Men när de politiker, som säger sig företräda allas intressen, påstår att alla har rätt till arbete, vore det dumt att
göra samma sak. Ty de är inte fåvitska. De vet att ingen har rätt till ett arbete, allra minst de själva - de måste konkurrera om våra röster precis som företagen konkurrerar om våra pengar.

I den konkurrensen appellerar dessa politiker till en mentalitet som finns hos oss alla - att omgivningen är skyldig oss ett gott liv, att någon annan än vi själva har ansvaret för vårt väl och ve. Lägg din lott i mina händer, och jag ska se till att dina rättigheter blir någon annans skyldigheter gentemot dig, säger de. Väx inte upp; om du ger mig makten behöver du inte bli vuxen ditt öde, säger de.
Det är ingen tillfällighet att de, män som kvinnor, går under benämningen ”röda patriarker”.
Thomas Gür är egenföretagare, fri skribent och programledare i TV 8:s intervjuserie Global Axess.