Ur integritetssynpunkt kom två glädjande besked i veckan. Dels blev det nej i EU-parlamentet till Swift-avtalet, som skulle ha inneburit att amerikanska myndigheter får begära ut uppgifter om banktransaktioner mellan medborgare i olika EU-länder. Dels klev justitiedepartementet ett steg närmare lagstiftning som ska göra det svårare för privatpersoner att ta reda på grannens inkomst via nätet.
I ett större perspektiv är bilden inte lika positiv. Den personliga integriteten har visserligen blivit ett modebegrepp de senaste åren, men det har oftast rört sig om övervakningskameror eller nätfrågor. Piratpartiets namn påminner om att fildelningen var en viktig faktor som väckte intresset för integriteten.
Vår ekonomiska integritet tycks däremot inte vara lika omhuldad. Exemplen är många på hur utvecklingen den senaste tiden gått mot minskad integritet, och på önskemål om åtgärder som skulle få den effekten.
”Vad har din mormor gemensamt med kriminella gäng?”, undrade till exempel ett antal arbetsgivar- och fackliga organisationer, i en kampanj förra året som syftade till att införa ett kontantfritt samhälle. Det skulle minska rånrisken men göra alla våra ekonomiska transaktioner elektroniskt spårbara och ta ifrån Asta hennes portmonnä.
Den som vill växla pengar hos ett växlingsbolag kan få svara på frågor om vad man ska göra med 30000 kronor en helg i Paris. Detta för att uppnå den kundkännedom som krävs enligt Lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, som trädde i kraft förra året.
Swift-avtalet röstades visserligen ner, men det var ett tillfälligt avtal som ändå skulle ha ersatts i höst. Att det blev ett nej nu är ingen garanti för att det inte blir något avtal senare.
I ett internationellt perspektiv stämmer också turbulensen kring den schweiziska banksekretessen in i bilden. När tyska myndigheter överväger att köpa stulna uppgifter om schweiziska konton är det talande för hur den personliga integriteten får stå tillbaka för brottsbekämpningen.
För precis som i de andra fallen är syftet med åtgärderna att förhindra brottslighet. Färre sedlar i omlopp ska minska antalet rån. I Tyskland är det skattesmitare som ska letas fram, ironiskt nog med hjälp av häleri. Och med penningtvättlagar och Swift-avtal är det den internationella terrorismen som ska stävjas.
Det är vällovliga syften, men vinsten av brottsbekämpande åtgärder måste vägas mot integritetsförlusten. För att kunna göra det måste vi pussla ihop integritetsinskränkningarna så att vi får en sammantagen bild av omfattningen. Effekten av de brottsbekämpande åtgärderna måste också bedömas; hur mycket är vunnet om frånvaron av sedlar ger fler kontokortsbedrägerier?
Men är det så farligt då? Den som har rent mjöl i påsen… är ett vanligt motargument. Ändå använder de flesta gardiner i sovrummet, trots att de inte har något att dölja. Rätten till ett privatliv ska inte behöva motiveras, utan borde vara den självklara utgångspunkten för varje politiskt beslut. Vem blir först med ett samlat försvar för vår ekonomiska integritet?
