samtal | Hugo Lagercrantz
Det är vanskligt att rikta kritik mot daghemssamhället. Nästan varenda svensk förälder under femtiofem har haft ungarna på dagis. Att påstå att institutionalisering inte alltid är det bästa för barnen - att det ibland kanske inte ens är bra - rör vid känslosträngar som vibrerar innerst inne.
Och vad menas förresten egentligen med dagiskritik? Att föräldrar skulle vara sämre i sitt värv bara för att de lämnar bort barnen ett antal timmar varje vecka?
Givetvis inte.
Att en mild invändning mot sakernas tillstånd ändå måste börja i en sådan friskrivningsklausul säger dock en hel del om hur känslig frågan är.

Hugo Lagercrantz är professor och överläkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus och expert på nyföddhetsmedicin. Han intresserar sig mycket för de små barnens utveckling och har nyligen utkommit med boken I barnets hjärna.
Och professorn menar att barn inte bör sättas på dagis innan de fyllt två år.
”Till dess behöver barnen knyta få och nära relationer. Att utsättas för stora
grupper och personal som kanske blir utbytt med jämna mellanrum innebär stimulans som de minsta inte kan hantera.”
I stället bör barnets första två år ägnas åt få och nära relationer. Det är genom sådana de lär sig närhet och de viktiga gränsdragningarna mellan jaget och andra personer.
Ett annat problem med dagis är att en ganska stor minoritet av barnen lider av ständiga infektioner. Att detta kan verka hämmande på utvecklingen är givet - det är bättre att leka än att ligga till sängs.

Resultat inom ny forskning antyder dessutom att infektionsbarnen kan få men som följer dem upp i vuxen ålder. Ändå finns det inte någon egentlig beredskap inom barnomsorgen för att möta problemet. Hugo Lagercrantz efterlyser nytänkande:
”Föräldrar till barn som ständigt går sjuka måste få alternativ. Om de inte kan vara hemma med barnen kunde man tänka sig att underlätta för dagmammor som tar hand om bara ett eller några få barn.”
Att ha sina barn på dagis medan både mamma och pappa jobbar heltid får konsekvenser också
på livet utanför de timmar då barnen är bortlämnade. Jäkt på morgonen och trötthet på kvällen är inte en idealisk livsstil för småbarnsföräldrar. Att köpa en halvtimme på morgonen och en timme på kvällen blir värdefullt. Hårdvalutan stavas video och tv för de små.
”I USA rekommenderar man att barn under två år inte ska se på tv överhuvudtaget”, berättar Lagercrantz.
”Upp till fem års ålder bör tv-tittandet begränsas till maximalt en timme per dygn.”
Lagercrantz menar att dessa rekommendationer bör gälla också i Sverige. Det finns forskning som visar att barn som ser mer på tv löper ökad risk att utveckla hyperaktivitet och koncentrationssvårigheter. Problemet går kanske inte att hänföra direkt till dagis - också hemmaföräldern kan frestas sätta barnen framför tv:n några timmar varje dag - men sambandet finns.

Enligt Lagercrantz är det grundläggande problemet perspektivet på samhällsbygget.
”Politiska beslut fattas för att tillfredsställa individer mellan trettio och femtio. Daghemmen är ett sådant
exempel, de har byggts till förmån för de vuxna. Inte för barnen.”
Vilka politiska slutsatser bör man dra? Här blir professorn mindre frispråkig. I ett provocerande debattinlägg har Lagercrantz föreslagit rösträtt för barn, men jag tycker mig förstå att detta mer handlade om att lägga in bränsle i en falnande debatt:
”Det finns många som driver feministiska frågor för kvinnornas skull. Vem driver barnens frågor?”
Låt mig själv komma med ett förslag. Samhället bör inte vara så konstruerat att barn på dagis blir det automatiska och nästan nödvändiga valet. Där är vi i dag. Familjer som vill annorlunda ställs inför stora praktiska och ekonomiska svårigheter.
Barn som inte går på dagis löper risk att bli ensamma och sämre på sociala relationer. I dag förlorar dessutom den som stannar hemma inte bara inkomst utan dessutom en rättmätig del av skattekakan: varje dagisbarn subventioneras med nästan hundratusen kronor. Har inte barnfamiljer som stannar hemma samma rätt till samhällets hjälp? Att reformera
systemet skulle innebära pengar över till familjer som väljer att uppfostra sina barn i hemmet.
Kvinnofälla?
För det första, nej. För det andra, det handlar inte om kvinnorna, det handlar om barnen.