Det kom ett brev till det norska stortinget med en önskan om bistånd till Sverige. ”Vi ansöker i en första fas om 300 miljoner SEK för att avhjälpa de mest akuta behoven som tak över huvudet.”

Det är Stockholms Stadsmission som ber vårt rika grannland om pengar för projektet ”Bostad först”.

Norrmännen lär nog inte skicka några oljefondspengar och det var säkerligen inte heller tanken. Kampanjens reklamfilm i svensk tv visar att syftet snarare är att hitta ett nytt sätt att uppmärksamma svenska väljare på de hemlösas situation. Och det kan behövas.

Många skulle nog instämma i påståendet att en av välfärdsstatens eller samhällets viktigaste uppgifter är att vara ett skyddsnät för de allra mest utsatta människorna. Ändå blir misslyckandet att vara detta sällan så tydligt som när det gäller just hemlös- heten.

En förklaring kan vara politikens inneboende svaghet att formas efter antingen breda väljargrupper eller smala särintressen. Barnbidrag, a-kassenivåer och rut-avdrag för dem som dricker rosévin i reklamfilmens bakgrund blir alltid större valfrågor – för alla riksdagspartier från vänster till höger – än tak över huvudet för den hemlöse som gör sig osynlig i porten bredvid.

Den generella välfärdsstatens syfte har heller aldrig varit att särskilt fokusera på de mest utsatta utan att bygga system där alla ska hjälpa alla, vare sig det behövs eller inte. Tusen uteliggare blir en droppe i havet bland miljoner andra. 300 miljoner är också småpotatis i ett land där bara statsbudgeten är flera tusen gånger större. Lägg därtill landets samlade landstings- och kommunala budgetar. Politiska satsningar brukar börja på storleksordningen en miljard. Man kan inrätta en kömiljard, en idrottsmiljard eller en äldremiljard. Kanske borde Stadsmissionen ha tagit i och föreslagit en hemlöshetsmiljard med en gång?

Å andra sidan är det inte säkert att mera pengar löser problemet.

En mer välvillig tolkning av misslyckandet är att hemlösheten är så svår att komma till rätta med. Hur utformar man ett politiskt program för en grupp som omfattar såväl vräkta barnfamiljer och ungdomar som bor i kappsäck som uteliggare med missbruksproblem?

I regeringens hemlöshetsstrategi är en av utgångspunkterna att det krävs samverkan mellan olika aktörer för att komma till rätta med hemlösheten. Det räcker helt enkelt inte att bara bygga fler bostäder. Samtidigt är just ”Bostad först”, efter amerikansk modell, en av de metoder som kommuner uppmanas att pröva. Tanken är att ett tryggt boende är en förutsättning för att komma till rätta med andra problem kopplade till hemlösheten. Det är åtminstone en början.