”Det jag fortfarande är förbannad över, efter alla dessa månader, är att jag fortfarande väntar på att en enda ’feministisk’ kolumnist som kallade mig en man, en bluff eller en lögnare ska be om ursäkt.”
Det skrev Brooke Magnanti på sin blogg den 1mars i år, några månader efter att hon kommit ut som kvinnan bakom pseudonymen Belle de Jour. Under några år i början av 2000-talet nådde hon miljoner läsare med sin blogg om livet som prostituerad i London, samtidigt som flera feministiska opinionsbildare hävdade att hennes texter var fiktion. Belle de Jour kunde inte vara annat än myten om den lyckliga horan, ihopfantiserad av en manlig författare.
”Jag blev anklagad för att vara en bluff för att jag inte passade in i folks enkelspåriga världsbild”, sade Brooke Magnanti, idag disputerad forskare och verksam vid universitetet i Bristol, när jag intervjuade henne i början av året. ”Man är inte mindre balanserad eller hel som människa för att man tar betalt för sex.”
Frågan är om någon är beredd att lyssna. Bilden av den prostituerade kvinnan som mindre människa hålls fortfarande levande, även om föraktet allt oftare motiveras med feministiska argument, och formuleras som en fråga om omsorg om hennes eget bästa.
Det är en syn som också präglar den utredning av den svenska sexköpslagen som presenterades av justitiekansler Anna Skarhed i början av månaden. Efter elva år har lagens effekter granskats för första gången, men studien är tunn, trots sina knappa 300 sidor. Man refererar till andra studier som bygger på uppgifter från sexarbetarna själva, men Skarhed har bara frågat sju sexarbetare och sju före detta sexarbetare om hur lagen har påverkat dem. Iövrigt kommer uppgifterna från organisationer och myndigheter som kommer i kontakt med prostituerade i sitt arbete.
JK ser det som sitt uppdrag att utreda en lag som tillkommit för att skydda människor som säljer sex, skriver hon. Ändå tar hon lätt på sexarbetarnas kritik. ”Det är tydligt, och framstår som logiskt, att (…) de som alltjämt utnyttjas i prostitutionen är kritiska mot förbudet”, konstaterar Skarhed på sidan 126 och listar de negativa konsekvenser av sexköpsförbudet som framhållits av de prostituerade.
Kriminaliseringen har förstärkt det sociala stigma det innebär att sälja sex; prostituerade jagas av polisen, och de upplever sig vara omyndigförklarade, eftersom deras vilja och val inte respekteras.
Är detta ett problem enligt regeringens utredare? Tvärtom. De negativa effekterna av lagen som sexarbetarna beskriver måste ”närmast betraktas som positiva sett utifrån perspektivet att syftet med lagen är att bekämpa prostitutionen” (s 127).
Jag frågade Brooke Magnanti vad hon tyckte om den svenska sexköpslagen, och hon var lika kritisk som sexarbetarna i Skarheds studie. Frågan är om hon är värd att lyssna på.
Paulina Neuding är chefredaktör på Neo. paulina@magasinetneo.se
