Vem bad om den svarta lådan?

Tjänstemannen harklade sig och startade föredragningen:

–Enkäterna och intervjuerna ger tydliga besked: Patienterna är trötta på porslin. De vill ha sina portioner i rejäla plastförpackningar som varken skramlar eller klirrar och som håller maten på plats. Flera svarande tar upp hur genant det riskerar att bli ifall ärtor, eller i värsta fall hela potatisar, ramlar av tallriken och rullar in under sängen bredvid. Många betonar att det är viktigt att matlådorna är svarta, så att det blir tydliga kontraster och man även i dämpad belysning kan se var maten slutar och förpackningen börjar. Några vill också att det ska gå att se var själva maträtten slutar och såsen börjar, men de är inte så många. De tillfrågade har realistiska anspråk.

– Vad gäller smak och konsistens påpekar åtskilliga att det är olämpligt med tvära kast och stora variationer. Det skapar stress och onödiga spekulationer om vad ”det egentligen är” som serveras. Det bästa är om vi kan identifiera en eller ett par normalsmaker och hålla oss nära dem.

–Tillagningen bör enligt patienterna ske på avstånd från den plats där maten ska serveras. Transporterna tycks skapa en lite spännande, kosmopolitisk stämning kring måltiderna. ”När vi nu inte själva kommer ut i friska luften bör åtminstone det vi äter ha fått göra det”, som någon skriver i en personlig kommentar.

Tjänstemannen tystnade och samlade ihop sina papper. Det nickades belåtet runt bordet. Klubban föll.

Nej, så här har det knappast gått till.

I en serie artiklar har SvD rapporterat om att sjukhus i Stockholm satsar på upphandling av vakuumförpackad mat, och ingenstans har jag hört en person i ledande ställning hävda att man har valt sin modell därför att den är vad patienterna helst vill ha. Rationalisering, strömlinjeformning och besparingar har varit tunga argument, men enskilda människors åsikter? Rätta mig om jag har fel, men den variabeln tycks alldeles utlämnad ur ekvationen.

Sjukvården har inte oändliga resurser och de ansvariga måste se till att få valuta för skattepengarna; de kommer alltid att tvingas till beslut som ter sig snåla och trista. Men skulle ändå inte budskapen om ”patienten i centrum” kunna förvaltas med större fantasi? God mat ger patienterna någonting att se fram emot om dagarna, men den kan också ha betydelse för hur de mår. Om det nu är stört omöjligt att hitta resurser till högre matkvalitet inom de nästan 50 miljarder kronor som sjukvården i Stockholms läns landsting kostar i år, får politikerna öppna andra vägar. Det har kanske blivit nödvändigt att höja slutenvårdens dygnsavgift, och det bör vara en självklarhet att man som patient kan välja och beställa mat ifall man betalar den själv. Det finns fortfarande väldigt mycket att göra när det gäller individperspektivet i sjukvården.

Här finns för övrigt ett bra skäl till engagemang för den som har svårt att få upp ångan inför EU-valet den 7 juni. Det gäller inte just rätten att välja mat men väl rätten att söka vård utomlands när köerna ringlar för långa på hemmaplan. I april röstade Europaparlamentet ja till ett sådant förslag, det så kallade patientrörlighetsdirektivet. De borgerliga med moderaterna Gunnar Hökmark och Christofer Fjellner i spetsen är för, medan vänstern spänner från skeptisk till fientlig, och nu ska förslaget vidare in i EU-maskineriets beslutskvarnar. Så småningom kan det komma tillbaka till parlamentet, och då är det viktigt att där finns många ledamöter som ger det sitt stöd och helst förmår förbättra det.

Den svenska vänsterns kritik mot direktivet bygger på oron att så många människor ska resa utomlands att vi inte kommer att ha råd att behålla god sjukvård här hemma. Dels visar man med den hållningen ingen vidare tilltro till kvaliteten i svensk sjukvård, dels saknar fruktan alla proportioner. I fjol uppgick efterhandsersättningarna för sjukvård i EU-länder (dvs ersättningar till patienter som inte hade fått grönt ljus i förväg från landsting eller försäkringskassa) till cirka 10 miljoner kronor. Sjukvården

i Sverige kostade nästan 20 000 gånger så mycket. Det dröjer innan utlandsvården knäcker systemet.

Tvärtom kan rörligheten visa sig gynnsam även ekonomiskt. Den som får vård snabbt kostar inte sjukförsäkringspengar i kön – och själva vården ska hon ju ändå ha förr eller senare. Och vänstern glömmer bort att rörligheten skapar möjligheter för svenska vårdgivare att ta emot utländska patienter med allt det kan innebära av ökade kunskaper och intäkter och nya jobb.

Men framför allt glömmer man den som man alltid brukar glömma: Individen. Den enskilda människan som väntar på behandling och har ont.