Irene Wennemo lämnar LO och blir sekreterare i den stora socialförsäkringsutredningen. Att den smarta och självständiga chefen för LO:s arbetslivsenhet tar steget från ordförande Lundby-Wedin till ordförande Kristersson (M) ska inte tas till intäkt för att hon gjort ett ideologiskt lappkast, utan här finns en del att fundera på vad gäller Alliansen och Moderaterna och synen på trygghet och samhällsförändring. Men när jag först såg nyheten slogs jag av en helt annan fråga: Vad finns egentligen kvar av LO?
Vart tog Maktapparaten vägen? Vem är rädd för Wanja Lundby-Wedin?
OK, det finns ekonomiska muskler. Carl B Hamilton (FP)brukar räkna ut hur mycket LO satsar på bidrag till Socialdemokraterna och insatser för en socialdemokratisk valseger, och han hittar säkert många miljoner även i år. Men man når bara så långt med hjälp av kontanter: Fråga det stenrika Centerpartiet!
LO må ha ekonomiskt kapital, men av det politiska och moraliska kapitalet återstår inte mycket. En del lägger skulden på Wanja Lundby-Wedins delaktighet i historien med AMF Pension, men även om den inte gjorde saken bättre är problemet av betydligt äldre datum. För allvarligt talat: Vilka avtryck gjorde Wanja Lundby-Wedin och LO under åren före AMF-affären? Vilka idéer hade LO om hur Sverige borde förnyas och förändras för fler jobb och bättre reallöner? Jag är då inte människa att komma ihåg några.
Däremot minns jag att utredaren Jan Edling tvingades sluta i LO på våren 2005 när han ville tala klarspråk om att sjukförsäkringen användes som A-kassa. Han tyckte att det var viktigare med aktiv näringspolitik för ekonomisk tillväxt än att slå vakt om varje utbetalning från socialförsäkringssystemet. Det tyckte inte hans chefer. Att få 80 procent av lönen när man inte arbetade var viktigare än vilken lön man skulle få 80 procent av, och där står LO kvar än i dag.
Stilenligt har man tagit varje tillfälle att skälla på regeringens jobbskatteavdrag trots att dessa har inneburit unika lyft i levnadsstandard för LO:s medlemmar. Köpkraft får inte komma via borgerliga skattesänkningar eller marknadsekonomisk tillväxt, den ska vara frukten av kollektiva avtalsförhandlingar eller statliga socialförsäkringar.
Fast det lär bli tungt för ombudsmännen att få gehör för kritiken mot jobbskatteavdraget ute på arbetsplatserna i år. ”Lite mindre att leva för” leder inte bara tankarna till AMF; det är aldrig ett lättsålt budskap.
Att LO:s makt minskar beror inte bara på idétorkan utan på hur ekonomin och hela vårt samhälle förändras. När de stora kollektiven blir mindre och medlemmarnas valfrihet växer är det inte konstigt att den som identifierar sig som röst för ”kollektivanställda” tappar slagkraft.
Saco och TCO, som företräder människor i deras professionella roll snarare än som part i en evig klasskamp, är mycket mer i takt med tiden. Tillsammans organiserar de fler människor än LO och de spelar en klart större roll för det intellektuella klimatet.
Dessutom är de inte som LO fast i ett Ibsenskt äktenskap med SAP. När det aldrig var annat än S-regering må det ha givit inflytande, men även på denna punkt har tiderna förändrats,
