Flyget blev inställt. Vilket var lika bra. Planet innan blev omdirigerat till Göteborg, och därifrån fick de stackarna åka vidare med buss. Hade flyget ändå gått, hade man inte kommit längre än till ankomsthallen. Släktingarna var insnöade i sina respektive hus, och kunde inte komma och hämta. Åldringar evakuerades med bandvagn.
Hur det än gick för paret i den heliga skrift så är julen ingen lämplig tid att hatta land och rike runt när man är höggravid. I synnerhet inte i snö och 20 sekundmeter. Så vi stannade i Stockholm.
Vad gör man, när allt som planerats ställs på ända?
Några lika insnöade vänner kom över på en snabbt ihopsvängd uppesittarkväll. Chorizo, merguez, harissa och dijon fungerar utmärkt som julkorv.
Promenaden på julaftonsförmiddagen i Hagaparken, där snön förstärker trädens konturer, kändes vacker som en vandring i en serie japanska träsnitt.
Kusinerna, som hört om vår belägenhet, bjöd in oss. Hemgjorda sillar, laxar, pastejer och skinkor, mumma och Linie aquavit. Efter att räven raskat oss runt granen, från fyra små barn och ända upp till gammelmormor, smög vi oss in till stan. Midnattsmässa i Adolf Fredrik.
Just nu är Sverige fyllt av liknande berättelser. Om folk som suttit fast i stillastående tåg, där någon har trollat fram en burk sill ur väskan, någon annan en laddning köttbullar, och julen har infunnit sig. Om folk som tagit upp Stilla natt på flygplatsen.
Många kan uppleva traditionen som ett fängelse. Och visst kan traditioner vara begränsande. Men när man plötsligt berövas traditionen, vill man omedelbart återskapa den. Det är ju inget som säger att man måste ha en högtid exakt den 24 december, och att den högtiden ska innehålla en viss uppställning födoämnen, och att nära och kära ska närvara. Ändå är allt annat otänkbart. Traditionen är en så stor del av ens identitet att den inte går att tänka bort.
Kanske går det heller inte att tänka nytt utan att utgå från traditionen. Om man utplånar traditionen tar man bort de grundläggande byggstenar som allt annat vilar på.
Tidskriften Axess har länge drivit en debatt just om traditionens roll inom främst måleriet. Man menar att delar av den samtida konsten är intellektuellt tom, därför att den aktivt motarbetat och försökt frigöra sig från varje form av tradition. I nya numret återtrycks en katalogtext från Moderna museets pågående utställning av samtida svensk konst, som exempel.
”Viktor Kopp målar choklad. Som en del i hans undersökning av det måleriska bildrummet har han sedan 2007 i flera sviter återkommit till chokladkakan som motiv. I kraftig uppförstoring och genom en nyfiket utforskande blick visas chokladens rutmönster. Varje målning är samtidigt flera mindre bilder. Kakans högplatåer närmar sig monokromens serena stillhet, medan de illusoriskt målade mellanrummen dramatiskt avtecknar sig som belysta eller skuggade sänkor. Målningen buktar in och ut i ett spel mellan realism och abstraktion. Som om den vill vara både choklad och färg.
I början brukade Viktor Kopp låta sina initialer avteckna sig i chokladen. Versalerna V och K framträdde nedsänkta i färgen som ett skämtsamt firmanamn. Målningarna från 2010 präglas mindre av den sortens humor och mer av allvar. Kanske till och med av sorg. De byggs upp av en tyngre och mörkare kulör än tidigare och med tydligare rester av den måleriska akten.
Viktor Kopps chokladytor fixerar seendet. Att de kommer ur ett undersökande av dörrar är därför inte förvånande. Inte heller den medvetna blinkningen åt såväl geometrisk modernism som popkonst. Målningarnas vertikala plan pekar tillbaka på sig själva. ’Se mig i min framställning som chokladdörr.’ Så talar målningarna till betraktaren. Om färgen och om händelser i färgen. Om motivets realism. Och penseldragets.
Tidigare föreställde oljefärgen choklad. Nu är chokladen verk ligen målad färg.”
Frågan är väl vem som är mest insnöad. Den som upprätthåller sin tradition eller den som klippt av banden?
Traditionen kan kännas som meningslös upprepning. Men traditionen är ackumulerad kultur, själva utgångspunkten för varje ansträngning att tänka nytt. Utan traditionen blir skapandet tomt.
På juldagen tog vi rökt ankbröst från Chez Albert, och pata negra, vitlökspaté och tryffelsalami från Österqvist i Hötorgshallen. Lite annorlunda, men i grunden ändå skinka och pastej.
