I helgens lördagsintervju i P1 pressades arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin om Moderaternas respektive Alliansens inställning till arbetsrätten. Knäckfrågan var att medan de mindre partierna har olika tankar om hur man skulle kunna luckra upp turordningsreglerna i Las, så vill M bevara status quo. Ekots Tomas Ramberg låg på. Hur ska Littorin kunna hålla emot om de övriga tre är eniga? Svaret som Littorin aldrig gav, men som svävade över hans smidiga svar, är att om M inte vill röra arbetsrätten så förblir den orörd. Moderaterna är nämligen störst.

Det kan jag, som delar småpartiernas kritik mot Las, tycka är ett trist tecken på att Moderaterna är för mäktiga. En annan notering man emellertid kan göra är att Alliansen är mer stabil än vänsterblocket. Till dels handlar det förstås om att när ett samarbete väl har slagit rot så är det svårare att ta sig ur det. Vilka vinnande utvägar har egentligen FP, KD eller C idag? Med vilken trovärdighet skulle de kunna hota sina partners med att hoppa av?

Nä, just det.

Hur ser det ut på andra sidan blockgränsen då? Tja. Socialdemokraterna är oppositionens stora parti, men ändå avtecknar sig andra maktförhållanden. Det var tydligt för en dryg vecka sedan att krafter både inom MP och S övervägde att behålla rut-avdraget. Till och med Mona Sahlin antydde att hon kunde tänka sig att ompröva. Så plötsligt sattes den rödgröna foten ner och allt vi hörde var Lars Ohly.

Vi har till synes likartade blocksamarbeten. Båda med ett stort parti, flankerat av ett par mindre. Men det finns en viktig skillnad. V har aldrig regerat, har minst att förlora – och de har fällt S-regeringar förut. Vänsterpartiets kärnväljare förväntar sig inte anpasslighet, utan kan tvärtom belöna partiet för trilskande även i rent symboliska frågor.

Makten ligger, kort sagt, hos det minsta partiet.

Vänster- och högerväljare är därför inte alls i samma situation på valdagen. Alliansväljare kan sända signaler om önskad riktning till Moderaterna genom att belöna något av Alliansens småpartier. Mittenväljare som önskar stabilitet kan å sin sida ge M-pragmatikerna råg i ryggen.

Till en viss gräns är Alliansen således påverkbar, men M kommer inte att ge avkall på löften som de anser sig ha gjort till breda grupper mittenväljare.

Den tyngden har inte S. De tänker nämligen regera med en partner som när som helst kan tvinga fram sin vilja genom hot om avhopp.