Sahlin, Jämtin och Wedin höll peppmöte på Norra Bantorget igår: ”Regeringen är löntagarfientlig.” Vad annat kunde de säga, där under Brantings knutna näve?
Men frågan är om det inte är just regeringens löntagarvänlighet som de vill kritisera egentligen. En alltför liten del av regeringens skattesänkningar går till dem med lägst inkomster brukar kritikerna från vänster säga.
Förklaringen ligger i att regeringen sänkt skatten på arbete. Bland dem med lägst inkomster finns ganska få som arbetar och som därför får del av jobbskatteavdraget. Bara två procent av de heltidsarbetande finns bland de 20 procent som har lägst inkomster.
Det betyder inte att de aldrig får sänkt skatt. Det är inte samma personer som alltid är studenter, arbetslösa och sjukskrivna.
Och då är ju frågan, vilket är att föredra: en politik som höjer bidragen för den som står utanför arbetsmarknaden, eller en politik med syfte att fler ska in på den?
