Den 6 maj sände det finskspråkiga nyhetsprogrammet Uutiset i SVT ett inslag som engagerade tiotusentals människor i Sverige och Finland. Det fick såväl Finlands president Tarja Halonen som EU-minister Astrid Thors och omsorgsminister Paula Risikko att uttala sig.
Det handlade om den 90-årige, blinde krigsveteranen Veikko Virtanen, som i hög ålder tappat mycket av den svenska han tidigare kunnat. En gammal man som arbetat och betalat skatt i Sverige sedan 1965 tills han blev pensionär. En gammal man, helt klar i sinnet, som sedan hustrun Vieno gick bort i höstas suttit språkligt isolerad på ett äldreboende i Vaxholm och inte kunnat kommunicera på sitt modersmål.
På Facebook-sidan Veikko vs Vaxholm samlades människor som upprördes över Veikkos öde; antalet steg snabbt till över 19000. Det var inga passiva personer som väntade på att ”någon annan” skulle agera. Väldigt många ringde ansvariga i Vaxholms kommun, överöste dem med frågor via mejl och skickade cd-skivor till Veikko och vykort (som sonen Pentti fick läsa upp).
Medier uppmärksammade fallet. Till slut kom en del svenska politiker ut på banan, men först efter att deras klarspråkande kolleger i Finland påpekat det olämpliga i att Vaxholms kommun inte ville uppfylla Veikkos önskan att få komma till det finskspråkiga Suomikoti (Finlandshemmet) – trots de vackra orden på hemsidan om att äldre ”ska leva i trygghet och uppleva fysiskt och psykiskt välbefinnande”. Men de tycktes inte se Veikko (och därmed kanske inte heller andra gamlingar) som en människa med ett värde utan bara som en kostnad (”vi har fått stränga order om att hushålla med resurserna”).
Kommunmänniskornas sätt att säga vackra saker, men agera tvärtom imponerade inte. Att beröva en nybliven änkling – efter 66 års äktenskap – samvaro med människor som han kan tala sitt språk med och behålla honom i en miljö som enbart kan beskrivas som slutförvaring upplevdes som ytterst respektlöst. Dessutom ”hushållas” det så till den grad med skattemedlen att Veikko får smaklös mat som han inte ens vet vad det är och en liten smörgås med en fjärdedels bit leverpastej på kvällen. Att åldringar svälter eller blir undernärda och sitter i mördande tristess kan förkorta deras liv ganska rejält. Ett sätt att ”hushålla med resurserna”?
Veikko har blivit en symbol för hur gamlingar blir resurskrävande objekt som sakta får tyna bort i ett okänsligt vårdklimat. Och Sverige står handfallet inför de stora problem som existerar och ökar inom äldreomsorgen. En bekant berättade om sin svenske svärfar, 85, som bor på ett svenskt äldreboende där han lider och vantrivs. Han är i en liknande situation som Veikko, fast tvärtom: personalen förstår varken vad han säger eller hans kultur och vanor. Han kan inte kommunicera med dem eftersom de till största delen är utlänningar som inte behärskar svenska.
Äldrefrågorna måste börja tas på allvar nu – inte sedan. Folket accepterar inte att åldringar utsätts för ett utdraget psykiskt och fysiskt lidande, det är ovärdigt en välfärdsstat. Det har ”fallet Veikko” tydligt visat.
Merit Wager är översättare och fri skribent. www.meritwager.wordpress.com
