Parlamentariskt kaos. Det kanske är svårt att komma ihåg i dag, men det var just det som hotade – enligt pressen – för två år sedan. Alliansen hade drabbats av ett ”katastrofresultat” i valet, och Sverige var av kommentatorerna att döma på väg att bli en bananrepublik eller åtminstone som ett lite kallare Italien.
I själva verket hade stödet för regeringens politik ökat i valet, vilket dock skymdes av att Sverigedemokraternas frammarsch omöjliggjorde en majoritetsregering. Vad som glömdes bort i upphetsningen var hur normaltillståndet såg ut under 1900- talet. I efterhand kan man konstatera att begreppet ”parlamentariskt kaos” blott var journalistkårens sätt att säga ”minoritetsregering utan Socialdemokraterna”. Kanske hade önsketänkande något med saken att göra.
På tisdag öppnas riksmötet 2012/13, och Fredrik Reinfeldt läser upp sin sjunde regeringsförklaring. Inga överraskningar väntas. En minoritetsregering kan inte föra samma offensiva politik som en med bredare stöd, och statsminister Fredrik Reinfeldt har hur som helst visat gång på gång att han är en försiktig general.
Halva mandatperioden har gått, och regeringen framstår som grå snarare än kaotisk. Efter sex års regerande är det närmast självklart att vissa glipor har börjat framträda i Alliansens en gång så eniga fasad. Det är trots allt fyra partier som samregerar. Men några större sprickor kan inte skönjas.
När man ser tillbaka på vad som hänt under åren – finanskris, Saab, kärnkraftsbeslut, skattereformer, flyktingströmmar, eurosammanbrott – framstår regeringen närmast som förunderligt stabil. I synnerhet i jämförelse med den socialdemokratiska regeringen innan, där stödpartierna flera gånger, på allvar, hotade att fälla statsministern.
På torsdag presenterar finansminister Anders Borg höstbudgetpropositionen, med efterföljande debatt i kammaren. Och som har erfarits under de senaste två veckorna anser Borg nu att det är tid att lätta en smula på plånboken. Det spelar säkert in att nästa val börjar närma sig, men värt att notera är också att Sverige faktiskt har råd. Runtom i Europa står regeringar svårt sargade, och skär ner med både hyvel och yxa.
För två veckor sedan kom kreditvärderingsinstitutet Moody’s med sin årliga rapport, och prisade Sveriges ”mycket höga ekonomisk styrka”. Statsskulden har krympts, löne- och prisinflationen har hållits nere, produktiviteten är hög och Sverige står starkt även vad gäller överskott och sparande, konstaterade institutet. Det låter inte precis som ”kaos”.
Frågan är dock vad som passar bäst för att beskriva hur oppositionen har klarat de gångna åren. Där har man inlett ett rödgrönt samarbete – som också har spruckit. Där har samtliga partiledare bytts ut – i det ledande socialdemokratiska partiet dessutom två gånger, därtill under förnedrande former. Där finns ingen gemensam politik – och inte heller någon ambition att presentera någon.
Det tillståndet borde inte vara omöjligt att sätta ord på.
