Det är kommunernas ansvar att skolan får rimliga resurser - och att resurserna används rätt.
Kommunerna ska ha ansvar för skolan, men de ska inte behöva ta det. Det är den märkliga kontentan av Socialdemokraternas och Miljöpartiets kritik mot Jan Björklund med anledning av besparingarna i skolan. I stället för att kritisera kommunpolitiker som inte tänkt långsiktigt om ekonomin och som nu prioriterar annat än skolan, beklagar de sig över skolministern. Det är lika fantasilöst som trist, och det ger nya, kraftfulla argument till dem som vill ompröva den misslyckade kommunaliseringen.
Om kommunpolitikerna inte är värda att ta på så mycket allvar att man ställer dem till svars för sin politik, varför ska de då ha förtroendet att sköta utbildningen av våra barn?
Paradoxen blev glasklar i går. Jan Björklund, som vill förstatliga skolan, uppmanade kommunpolitikerna att ge skolan prioritet. Oppositionens skolpolitiker Marie Granlund (S) och Mats Pertoft (MP), som vill att skolan ska vara kommunal, pratade bara om staten. Men ska det finnas någon trovärdighet i det kommunala huvudmannaskapet måste det kunna fungera både när det går bra och när det går dåligt i ekonomin. Bäggedera inträffar regelbundet.
Regeringen har redan givit besked om ett extratillskott till kommunerna för 2010 och nu kan man inte bygga politiken på att staten ska öka sina underskott ännu mer.
Man ska inte heller gripas av panik inför de besparingar som hittills har rapporterats. Man kan alltid önska sig bättre resurser, men internationellt sett förblir den svenska skolan välfinansierad. Enligt OECD satsar bara några få EU-länder en större andel av sin BNP på skolan.
Till det kommer att lärartätheten har ökat rejält sedan svackan i mitten av 1990-talet och att elevantalet sjunker i de kommunala skolorna. Man kan jämföra med utvecklingen från läsåret 2006/07 till läsåret 2007/08. Då minskade antalet lärare i grundskolan, men det gjorde även antalet elever, så lärartätheten förblev konstant.
Trots de goda totalresurserna, och trots att lärartätheten har ökat, utvecklas kunskapsresultaten negativt. Det är en viktig påminnelse om att krisen inte får leda till att vi kanar tillbaka ner i Göran Perssons Vård-Skola-Omsorgsdebatt där den som lovar mest pengar vinner. Det handlar minst lika mycket om hur resurserna används.
Satsar kommunerna sina skolbudgetar på löner till skickliga lärare eller på byggnader och byråkrati? Ser skolan kunskapsförmedling som sin klart viktigaste uppgift? Det är de verkliga nyckelfrågorna.
