I morgon invigs Stockholm Pride, i år ännu större än tidigare, med Pride Park i Tanto, Pride House i Södra Teatern och Pride På Stan på, eh, stan.

Vi ska vara stolta över hur långt Sverige har kommit när det gäller lika rättigheter för alla. Bara bögarna och flatorna får lov att gifta sig också, så är vi snart framme. Vi ska vara glada, också, över att de diskrimineringsfall och de hatbrott som förekommer är så få, med tanke på hur det ser ut i resten av världen. Förhoppningsvis lyckas vi snart utrota detta barbari. Och vi ska vara nöjda att Pridefestivalen visar att kämpaglöden inte falnat bara för att målsnöret hägrar i just de frågorna. Fri- och rättigheterna måste alltid försvaras.

Ändå känns en viss trötthet.

Det som irriterar är alla dessa politiker som försöker utnyttja en viktig kamp för sina egna syften. Vid varje givet tillfälle (det gäller naturligtvis inte bara homo- bi- och transpersoners aktiviteter) så dyker det upp politiker med vag koppling till frågan för att frottera sig med de riktiga aktivisterna, och förhoppningsvis fastna på bild. Förr i tiden varnade man för frottörer. Nu tycks beteendet vara statsideologi.

När jag skummar igenom den långt ifrån heltäckande evenemangskelendern som Stockholm Pride gett ut inför veckan hittar jag inte mindre än 32 evenemang med politisk eller facklig medverkan. Och det är bara en bråkdel av alla de linslöss till politiker som kommer att dyka upp när det är dags för parad eller skumpa-mingel på festivalområdet. Det är naturligtvis bra att våra folkvalda har kontakt med verkligheten och hjälper till att lyfta dessa principiellt viktiga rättvisefrågor, och det är självklart att många politiker som finns på plats verkligen agerat kraftfullt i hbt-frågor, men jag kan ändå inte låta bli att tvivla på det genuina i engagemanget när så många politiker samlas på samma yta. Vad har alla de här politikerna egentligen gjort för de homosexuellas rättigheter? Mer än att låta sig fotograferas med en äkta bög, alltså? Med alla dessa politiker som klänger och klamrar sig fast riskerar vi att få en helt ny betydelse av begreppet frigörelseveckan.

Samma sak har hänt med miljön. Ingen kan tvivla på det nödvändiga i att vi vårdar planeten och begränsar våra utsläpp – men har inte misstänkt många politiker låtit sig fotograferas vid en miljöbil den senaste tiden? Några för många för att vi riktigt ska tro på deras engagemang?

Det är bara en tidsfråga innan någon driftig lobbyist lanserar sig som klimatbög – Homo Prius – för att vinna total opportunistisk uppslutning för sin fråga. Den politiker finns inte som skulle stå emot. Kom ihåg var ni läste det först.

Det vore tråkigt om politikerna skulle förstöra Stockholm Pride genom att göra den till en till Almedalsvecka in drag. Fokusera på att trycka på rätt knapp när de viktiga frågorna behandlas i kammaren istället.