et är bara onsdag, men hittills har den politiska ankdammen dominerats av stingsligt struntprat. Det började med att Moderaterna twittrade ett rätt ospecificerat ”Grattis” på den internationella kvinnodagen. Vilket togs emot med stor upprördhet. Bubblare är ett påstående från riksdagsledamoten Monica Green, om att socialminister Göran Hägglund ska ha räckt ut tungan åt henne i kammaren, vilket Hägglund har dementerat. Oavsett vilket rankar jag detta som lågintressanta politiska frågor.
Mer intressant är hur stor plats det stingsliga tramsandet tar. Är detta våra folkvalda? Är detta den debatterande ”elitens” val av ämnen? För jo, det är faktiskt vi i den tjattrande klassen som håller de här icke-frågorna vid liv. Det är vi som sänker kvaliteten.
När riksdagskandidaten Jasenko Selimovic (FP) skrev i SvD om kulturpolitiken (3/3) var han imponerande tydlig med att betona kvalitet:
”Kvalitet ska premieras och jag har aldrig förstått vad det är för mening med att ge samma pengar både till dem som anstränger sig och skapar intressant och spännande kultur och till de institutioner och fria grupper som för länge sedan borde läggas ner. Hur meningsfull kulturpolitik är det? För att det ska vara möjligt bör man förstås se till att kvalitet utvärderas. Naturligtvis av experter och inte politiker. Dessa utvärderingar ska spela en viktig roll för fördelningen av medlen.”
Selimovic ställde den frekventa förekomsten av ordet hemslöjd (73 gånger) i relation till den betydligt beskedligare förekomsten av ordet kvalitet (15 gånger) i Chris Heisters kultursamverkansutredning. Även om jag inte är lika övertygad om att portföljmodellen måste bli dålig så är Selimovics iakttagelse viktig.
Regeringen har i sin kulturpolitik varit genomgående rädd för ordet kvalitet. Det var likadant i Kulturutredningen. Kanske har man varit rädd att anklagas för att ha borgerligt fisförnäm kultursyn, alternativt en stockkonservativ och snäv. Och så har man tonat ner sig, inte tjatat om kvalitet.
Fast inte har man undgått att kallas både stockkonservativ och fisförnäm för det.
I måndags infann sig en replik på Selimovic, från nämnden för hemslöjdsfrågor. Den kännetecknades av, japp, stingslighet.
Istället för att intressera sig för Selimovics huvudpoäng, ägnar Eva Olsson sin replik enbart åt att försvara nämndens status som myndighet. Selimovic replikerar att en hemslöjdsnämnds vara eller inte vara knappast fördjupar diskussionen om kvalitet. Det har han helt rätt i.
Det kan verka självklart, men vi lever i en tid då självklarheterna gärna ifrågasätts till förmån för mer ”spännande” vinklar. Som ”vad är kvalitet” och ”vem ska bestämma vad som är kvalitet då?”.
Båda intressanta frågor att ställa som kulturskapare, men kanske inte så värst användbara i utformningen av en kulturpolitik.
För det är inte kulturpolitiken som ska vara avantgardistisk. Det är kulturen. Gör man tvärtom riskerar man att få ett så stillastående och konservativt kulturliv att hälften vore nog.
Hmmm...
